Jag har alla svar, 

ändå låtsas jag att jag inte vet.

Jag kan göra det som är bra för mig,

ändå väljer jag vägen till känslomässig misär.

Jag kanske borde göra som Alfons gjorde - ska bara,

jag gör ingenting.

Jag sjunker långsamt ner i kvicksand,

skär av det till mig utkastade repet.

Jag går hellre under,

drunknar under den tunna isen,

hoppade själv ner i isvaken,

förs bort med strömmen,

till glömskans hav.

Hellre det, än att inse att jag är älskad för den jag är. 

I min spegel ser jag något långt mer värdelöst...