Behöver din atmosfär i mina lungor,
nu mer än någonsin.

Famnar efter luft, möts av ännu mer töcken.
Vänder mig om, besvaras med mörka ögon.
En vägg, av orklöshet och tryckande törst.
Försöker få blicken att avta, skifta nyans.
Men all prometazin,
rinner som vattenfärg längs mina kinder.

Jag ville inte tro hans journal.
Fick tvångsdyslexi, av att försöka utläsa både diagnos och behandling.
Det kunde inte stämma, inte för mig.
Var för van, att fly in i arbetsklockans trygghet.
Så fort tankarna, greppade kaptensbindeln.

För många dagar, har passerat just så.
I förnekelse och förbannelse.
Med öppna ögon, som ändå vägrar se.
Den sotfärgade och massiva väggen,
vars kollision, till slut blev ofrånkomlig.

Så kom, älskade kom.
För tid är nu.
Var mitt tändstål, lokalisera min gnista.
Tänd den eld, som gömmer natten.

Jag behöver det,
nu mer än någonsin.