jag drar mig undan
gömmer mig i skuggan
vill inte märkas
är för skamsen för att synas

vid liv utan att leva
jag är blott en åskådare till livet
som ser på hur livet bara vandrar vidare
som om jag aldrig existerat

jag hade förvisso inte förväntat mig annat
men det är skrämmande att se
och få det bekräftat
hur obetydlig ens andetag, hjärtslag är

men jag förstår
ja, jag förstår allting

och ibland försöker jag minnas saker som lycka och kärlek
men det slutar alltid på samma sätt
med salta tårar som löper marathon längs mina sträva kinder
för mina minnen av sådant vackert och underbart
gör bara ont
så förbannat ont

men när jag tänker på alla flickor
som lämnat mig
valt någon annan
eller bara använt mig för en stund
så ler jag trots allt
för det glädjer mig att de alla valde rätt
att ingen gjorde stora misstaget
att stanna kvar