Var präglad av fruktan

klädd i översitteri

och överbeskydd

på en och samma gång.

Så klev hon ut i livet.

Dåligt utrustad

med verktyg.

Barnet kom och hon

sökte osäkert

styrka hos klokheten.

Som skrivit boken

om hur små barn skall vara.

Men det arma barnet

förstod sig inte på

att vara enligt boken.

Värjde sig, ville

 ha rätten

att vara sig själv.

Inte äta, inte

sova som

boken ville.

Sedan dansade

de dansen, sökte

hitta takten.

Brådmoget

sökte barnet

bekräftelse.

Jag duger,

fast jag inte stämmer.

Men hon

kunde inte ge.

Och barnet

kunde inte

sluta söka.

Sökte ända

in i vanmakten.

Fördämningen

brast.

Fruktans flod

väller fram.

Då, kastar hon

evig förbannelse

över sitt barn.

Sedan blev

livet aldrig

sig likt.

Åren går.

Så står det

vuxna barnet

vid korset

där hon vilar.

Sörjer att

de aldrig

nådde fram.

Handen plockar

vissna blommor

bort.

Vemod

fyller sinnet.

Viskar sakta

Mamma

Jag har saknat

dig.

Gråtit i

din famn

i drömmen.

Förstått

att fruktan

som går in i

vanmakt kan

leda till sanslöshet.

Jag har nu själv

besökt det landet

och kommit

därifrån.

Förlåtit

och försonats.

Vi ses på

andra stranden.

© Eva Langrath 2008