De gula ljusen ler betryggande mot mig från ett vitmålat kupétak
Norah Jones smeker mina öron med ord som jag kunnat utantill i mer än halva mitt liv
Och visst är den beslöjade månen vackrare när kroppen är tom och sinnet tungt?
När bokens sidor klistras ihop av saltvåta droppar och orden suddas ut av blöta hornhinnor

När den enda jag älskar inte sviker
När jag flyr på ett tåg mot en huvudstad 
När penicillinet slutat verka på grund av alkoholkonsumtion 
Och lungorna slutat fungera efter för många panikcigaretter

Då är världen som vackrast
Med två hundralappar, en skinnjacka och en telefon
Seglar genom natten som ett nästan upplöst nervvrak
Mot ett nytt förflutet

På natten