Länge höll jag varma handen

så förvriden och förkrympt

bestulen på minnen

om rörelser

Jag fångades aldrig av hennes varma hand. Nej, det var av hennes ögon som lyste uppåt. Av godhet och förtröstan. Och det var jag, inte hon, som var tillintetgjord som människa. En omvänd värld, där hon tröstade alla som kom till henne. Kvinnorna grät vid trädgårdslanden. På potatisåkrarna. Vid rengärdena. Ja, på varje liten yta av kultur begräts hon. Och stugorna blickade snart ut över grusvägar som blivit allt gropigare, med svarta fönster tömda på innehåll.

Själv är jag blott ett pollenkorn

som färdas med luftens gäckande virvlar

med hopp om att fastna

Eller så finns ingen tanke alls

Kanske andra hoppas

att jag ska befrukta deras träd

Som en av otaliga björkar vid fjällets fot

lägger jag mig ner

Jag böjer mig inför livet

Jag böjer mig inför alla dessa ahkkas

som lämnat oss en efter en

och de som fortfarande

vakar över oss levande