Strindberg glor in i väggen,
han har förlorat sin sinnesfrid,
ljusen släcker sig och lägger sig,
men han vandrar i tanken utefter stup.

Han är läromästaren som skrev
om ryttmästaren och drömmarna;
det vi har gemensamt är staden; stenstaden;
byggd av längtan enbart,
längtan efter egenart och gemenskap.

Strindberg talar och jag lyssnar,
när jag talar tystnar han,
och vi lystrar samtidigt till den blindas fotsteg.

Jag hjälper henne över gatan,
sedan hittar hon,
sedan går jag hem igen; samma väg
som jag gick bort.

Vi bygger pyramider av spåkulor och river dem.
Den blinda har den känslighet jag saknar och hon vaknar
bara jag andas oregelbundet i nattens svarta säck.

Den blinda är befriad från skräck, för hon
har redan förlorat allt;
hon ser inte den gröna lampan varna
för stormen som kommer över oss; det svartnar
för mina ögon när jag tänder himmelen
med nödraketer och samvetsbetänkligheter,
men detta är vårt land och det driver oss samman;
vi, som inte har något annat.