Den här morgonen ser jag till att skriva mina motton på en servett så att de andra tjejerna kommer ihåg det och ser. De handlar oftast om råg. Jag brukade aldrig tänka närmare på de här som jag såg varje dag. Jag har rest, och du vet att jag har rest dit du ville vara. Döm mig inte för dåden, Nik var rasande.

Det hela hade börjat om igen, och min vän Noel fick fingra afrodisiak. I spegeln stod han och poserade maffia och blomma. Sade såhär till tjejen, du ser sexig ut, en tjej som var mellanblond och resandefolket, målad i svarta färger som personförföljelse, men av vem?

Hämtar mina tidningar om konst och musik ändå. Gör en resa in, min sista. I den stora staden ser människorna krossade ut. Det razzlar. Slår som ett musikinstrument. Det är inte sommar. Det är varken vinter eller höst. Och varken jag eller någon av de andra huvudpersonerna skulle någonsin lyssna på vad de hade att säga. Som en kom in och darrade på rösten för vad han hade gjort, som han visste att var fel, bläddrade förbi det bara.

Kastas in i trapporna upp dit jag aldrig var, så jag undrade hur det såg ut där. Han hade tapetserat om. Han bad mig, för en sista gång, att öppna dörren, full. Som parnass. Som du frivilligt skulle säga dessa ord om ditt långa hår, dina ännu längre ögon, en opersonlig relation, en ragata till man. När jag möter flera stycken och det är tio år sedan eller mer, då är inget sig likt och det är bra.

Men jag minns hans ande, hans andes dräkt blåst på mig, och att den tackade publiken som en nationalskatt. Om man nu kan skriva en melodi, om man nu kan skriva en hel rad med bra ord, Panacea.

Men de andra lever fortfarande upp på sommaren. Överlevde nu med narkotikaklassade älskarinnor. De andra tyckte inte att vi var bildade. Jag struntade alltid i att prata om det, det enda han gjorde vid sin läst var att bita svarta nagellacket på sin teddybjörn. Och hon i en smockad biograf gråter bara för att hon är ung, och fortfarande dum.

Dag efter romantiska äventyr som var alldeles för mycket, på riktigt, ingen fejk. Jag såg älskarinna ställa in varor, mer och mer. Hon hade sitt jobb i mässen där det fanns falukorv, räkpastasallad, obligationer: att dricka: Coke. Hon var normal såvitt jag kunde se: Och Khamsi färgade sitt hår hårresande. Detta hade pågått. Och Steke sittande bland molnen.

Så mottagningen, tidningen, och kvällskurserna låg i samma byggnad. Jag satt och tog min första kopp på många år. Och skrev vid ett bord. De tittade nyfiket. Sökande människor försatte sig i djup trans. Och sjöng även. Men var på vippen att börja tala. Sittande ner. Han var inte medveten om vad han sade när det kom i tryck. Ett märkligt uttryck skulle jag kalla det. I hans ögon som är öppna men inte ser. Sovande, inaktiva, sluttande ögonbryn, ont i njurarna.

Denna tid, att du var helt uppslukad av jorden. Som ingen har hört Billy Preston. Det är jag, din date. Med så utländska armar som Billy och Khamsi. Är det ett rejält vågspel av halleluja. Sedan dog något ut, upphörde. Och vad var det att hymla om? Jag vet bara att jag lyssnar på mystik i nervös väntan. Jag hade ingen särskild orsak att tro mig bli inlåst dagarna i ända. Men det fanns också moment som skrek att jag var medskyldig till vår brist på klädsel.

När jag öppnade ögonen vällde det ut tårar - varma bröllopstårar Khamsi frågade efter. Visst hade hon blonderat håret men... Så att det var rött. Hon hade ett fantastiskt klädsinne, och det var ju det som hade öppnat mina ögon. Skrev så mycket i brevet, att jag nog kände henne men hon kände inte mig. Att hon förgät tiden vi hade tillsammans och glupska. Men du skulle ha sett vad hon skickade, gaggiga saker, nära döden, rent och skärt skvaller. Tidigt hade det släckts i förstug-gaveln och det bodde där uppenbarelser, men det visste inte jag eftersom jag hela tiden tog för givet att jag drömde, men jag vaknade alltid upp nästa dag. Och då stod de som drickande kvinnor, den pissiga spriten.