På grusvägen som ledde ditt paradis till mitt.
Alltid mötas på halva vägen
på kullen.
Alltid satt du där och väntade
redan då tidsoptimist
Sedan var det den porlande bäcken
och kottarna vi slängde
De som flöt under bron
Och ut genom tunneln

Det var en tid av
lortiga barnfötter och snoriga näsor
häxor, småfolk, stenar som kunde prata
det var en tid av trygghet

Och visst har vi insett
Nu
Att det finns fler hot än brännässlorna
I diket
På de soliga vägar vi vandrade

men ingenting,
inga brännässlor,
ska någonsin få dessa vägar att växa igen.
så länge våra fötter,
sommarfötter,
härdade av gruset
vandrar
på vår väg