och midvinterblot och bäversafari och kronor och sländor

flotten tom som lucy får en visk som gått många varv runt
en såkallad episk felhörning när ljus blev sammansvärjning

det brinner i lövskogen vårt luftiga alviska arv
vi draggar botten ber om att finna något existerande

en vattenmask visar oss vägen till kalla dalens fors där de inplanterade laxarnas språk är dada

ett förstoringsglas i en bastu en förmiddag och håret tappar som man suger på vid skolan ovan branten i en sovande nyponbuske

jag slår dig i huvudet med en brandgul oergonomisk stol

amoraliserande gung och spetsen på din tunga

när tretton antifacistiska barn bugar


nisse kurr och buff och fängelsetapeter utforskar den blåa framtidens näver
små burkar gungar på verandan i en tid framför annanasplantagen


helikopter, bjällra och snablar
jag gjorde aldrig så
radergummit och väck en snöig vecka en bildlig våldtäkt
man får försöka förstå de dramatiska speglingarna här
frågan var aldrig om vi kunde förlåta oss själva det blev hur kan vi förlåta dig och
det enda vi undrar är då varför vi var tvugna att saxa våra ögon att lära oss himlandets mystik och skelögdhetens blindhet för det onåbara
det som måste ha varit det alltid oundvikliga
ankan väser och pyser och vi kan nu förstå alla djuren och vi fixar ritningar vi använder nålsögat som kikarsikte och som stormjägare letar vi lugnet som bara kan finnas där men du nådde aldrig dit

det är svårt att viska vi vet aldrig hur vi får artikulera eller hur låg en viskning blir