Ser Kanonbergets sju svenska flaggor
hänga blöta och stilla på sina stänger
insvepta i en vindlös natts dimslöjor
som svävar i spotlightskenet som krutrök
tätt över en gammal rest minnessten

I novembermörkret nedanför berget
trummar regnet på plåttaket mittemot
trummar taktfast och bestämt –
som ett eko av Jönköpings regemente
på marsch en gång för att hembygden värna.

Trummar taktfast och bestämt
som ett förebud om yttersta domen –
att Kristus ska komma åter med en himmelsk här
för att döma levande och döda –
denna mörka natt till domssöndagen.