Ensam står jag kvar.
När alla andra går.
Men jag vet att du är där i bakgrunden.
Och nafsar på min nacke.
När ingen annan ser.

Men om jag vänder mig om.
Så är du borta.
Borta innan jag ens hinner säga hej.

Så jag står där.
Ensam kvar.
Och vänder mig inte om.
För jag tycker om din andedräkt på min nacke.
Även om den inte är på riktigt.

Så jag står där.
Ensam kvar.
Och vågar inte vända mig om.
Men jag vågar inte gå framåt heller.

Och när jag står här.
Ensam kvar.
Utan att våga röra mig.
För att inte förlora dina andetag.

Så vet jag att det är mitt eget val.
Att just stå här ensam kvar.
Men det är ändå så svårt.
Att aldrig kunna vända sig om.