Kvällssolen skiner på Viktor Rydberg,
på såväl hans sockel som byst,
när en kylig västanvind fläktar i försommarkvällen,
i Rådhusparken där det sällan är lugnt och tyst.

Från Västra Storgatan hörs ju nästan alltid,
stadsbussarnas oväsen där de stressar på -
oljud som har den dåliga smaken,
att den annars trevliga parken nå.

Lite förtorkade blad i anspråkslös färg,
virvlar runt här tätt över markens grus,
bland några enstaka spatserande kajor,
framför Jönköpings rådhus.

Det är tisdagskväll den fjortonde juni,
strax före klockan åtta ungefär,
så fjärran från midvinternattens hårda köld,
när jag dessa intryck fångar här.

Ser ett par ungdomar på en bänk framför Rydbergs solbelysta byst,
därtill någon av äldre generation på en annan i närheten
och där borta nära Skolgatan två unga män i vita skjortor,
utsända med ryggsäckar och uppdraget att utöka kristenheten.

Två unga män som stående pratar,
med ett av olycksbarnen i denna stad -
en av de som endast flaskan för tillfället,
verkar kunna göra någorlunda glad.

Med ett av dessa samhällets olycksbarn,
där mittemot landshövdingsresidenset de resonerar,
för att få honom på en bättre levnadsväg,
än den alkoholens stig som i honom residerar.

Som en återspegel av den store författarens egen fars öde,
står här i parken denne flaskans officer,
sorligt betraktad av ett nu solbelyst fordom fosterbarn,
vilken bortom tiderna sin tragiska barndom kanske ser.

Ser kanske sin faders sorg och nederlag,
likväl som syskon som skingras för fattigvård,
efter moderns för tidiga bortgång
och hur han plötsligt i livet utan henne står.

Så ensam och liten han blickade ut över denna nejd,
över en stadsbild så annorlunda med murar och vallar,
på samma sätt som han nu i brons,
nästan allena Jönköping anno 2011 begrunda.

Nu i solsken efter skrivargärning stor,
då i en barndom av livets skuggor täckt,
efter att koleraepidemin i den kvava och brännande augusti 1834,
solen i livet för honom vindlöst plötsligt släckt.

Då när hans mor gått till vila,
efter deras sista gemensamma aftonbönsord,
för slutgiltig sömn under ett lummigt träd,
i Jönköpings slottsförsamlings vigda jord.

Men trots livets hårda skola,
det dock gick honom bra,
tack vare vänliga själar,
så som moderns budskap sa’.

Och till minne av den lille pojken,
som växte upp och blev en vuxen lärd skribent,
vi i vår tid en bronsbyst skulpterad av Börjeson,
i Rådhusparken kan se förhoppningsvis all tid framgent.

Här under träden i Rådhusparken,
hans bild får påminna oss om,
de nedtecknade tankar och vishetsord,
som från en flitig penna kom.

*

Kvällssolen skiner på Viktor Rydberg,
där han under lummiga träd skulpterad står,
många mil från hans vilorum,
så hans lärdomsande vi ändå ana får.

Trafiken fortätter att väsnas,
fontänen plaskar på,
Rydberg kisar lite sorgligt i solen,
när vidare jag gå’.

*

Byter Rådhusparken,
mot ”västers” asfalt och gatstenar,
dags höra klockspelet från Sofiakyrkan
vars toner himmel och jord förenar.

Och när klockspelet tonat ut för stunden,
vet jag att långt bortom sommartiden,
när löven fallit till marken
och hösten är överliden.

Ska i vinterkvällens mörker,
innanför Sofiakyrkans murar,
sjungas psalm 134,
där frusna själar kurar.

Och borta i Rådhusparken,
kanske han anar,
psalmsång och orgelbrus,
från ett värmande Guds hus.

Kanske ser han om trettondagshelgen,
högt över Rådhusparkens då snötäckta mark,
genom de kala trädkronornas grenverk,
Betlehems stjärna som lyser så klar och stark.

Ser stjärnan när han anar sina strofer,
som han i Vapensmeden skrev en gång,
framföras av likasinnade själar,
genom Alice Tegnérs tonsättning i sång.

När han väcks i sin slummer och anar,
underbar korus från Sofiakörens röster,
om stjärnan som tändes,
av Herren i öster.

*

Men än är det bara juni,
även om sommartiden är kort -
så jag vandrar vidare
mot Bäckalyckan bort.

Där är svalans boning nu ej längre tom,
för som vanligt kom de i maj tillbaka,
samtidigt som naturen gick i blom,
såväl make som näpen maka.

Under försommarhimlen nu de flyger
så elegant par om par,
kvittrande sina många färdeminnen från söderns länder,
men på livets stora gåtor ej de ger oss svar.

Ser mot det grönskande stilla Stadsparksberget,
där livet inte nu är fruset,
och vet att ifrån Dunkehallaåns fall,
hörs om natten sakta vattenbruset.

Som liksom strömmar där som en tidens ström
genom vattnet det inte alltid så klara,
vars källa och mål Rydberg grubblade över,
var någonstans de kunde vara.