Vi har sjungit klart
och staplar stolar
på varandra

När du med
ekorrblick
plötsligt
säger

Vad tror du på

Nu har vi sjungit
här tillsammans
i en massa år
så det är på tiden
att du berättar
vad du tror

Nu vill jag
veta nästa vecka

Visst skrattar
jag om du berättar
vad du tror

Så börjar tanken
snurra

I 18 år har
vi sjungit här
och inte pratat
om vem vi är
eller vad vi tror

Kanske inte så
konstigt eftersom
jag länge varit
någon som jag inte är

När jag i den
svarta natten mötte
min egen smärta
och tvingades
till ensamhet

Blev jag ett
ingenting

Kunde bara be
ske din vilja
själv har jag ingen
kvar

Där mitt i öknen
fann jag någonting

Ett livets vatten,
ett medvetenhetens
ljus

Jag måste
leva för mig
själv och inte
utav andra

Finna mitt
eget sätt,
hitta min plats
i livets väv

Med nya ögon
ser jag små
mirakler
överallt

Ser skönheten
i träden fylls
av nådens
ögonblick
och av djup
tacksamhet

Befrias ifrån
fruktan som förlamar
och bygger murar

Bestämmer mig för
att återta mig själv

Kliver ut i
en ny verklighet

På väg

Fortfarande
kryper ibland
den gamla
rädslan tillbaka
vill övermanna
och ta över

Då får jag
kämpa för
att fylla själen
med det goda

Byta fokus
åter och åter
igen

Medvetet
betrakta känslan
som vill låta
andra bestämma
vem jag är
och sedan låta den passera

Lycka och kärlek
är inget jag
kan äga eller
producera

Inte heller
vinden, solen
stjärnorna
eller regnet

Det är
gåvor som
ges att ta
emot

Kärleken
har mig,
finns i mig

Fruktan
viker

Och här
vill jag i
medvetenhet
kämpa för att stanna

Varligt ta mig fram
steg för steg och möta
det som livet för i min väg
med ödmjukhet

Lära mig på vägen

Viss att någon
bär mig

Att framtiden
är kvar

Kanske barfota
barnet nu hittat
sin papperslapp

Så blir svaret
på din fråga

© Eva Langrath 2009