han grät ammoniak i min famn inatt

andades opium tills det mörknande

jag strök honom över ljusa lockar

till den vackraste själ jag har träffat

kysste mig försiktigt på blossande kind

och flög sin kos

i tre veckor grät jag stilla bredvid död

en alldeles för kall kropp i min säng

mitt hjärta exploderade bland dina

kalla händer

och sorgen som nu sakta kväver mig

ska förena oss i det oändliga mörkret