Jag fastnar där än alltför ofta

i ingemanslandet mellan hopp och verklighet

när jag tappar styrkan

som sorgen dränerar mig på

det är då du knackar på min dörr

där står du naken i nuet

med kärleken som enda skydd

du viskar din allra första riktiga sanning

om att vara rädd 

men att följa din inre röst

du viskar kärlek och att du målar igen

när du rör vid mig

ser jag dem vackraste tavlor

gudomliga färger som visar själens kraft

där penseldragen andas

 "Inga kan älska som vi"