Nostalgin över mitt forna jag sköljer över mig. Dåtiden. Det enkla. Varma sommardagar med fotbollen under armen, lätta fötter över den nedslitna gräsmattan, fotsulor som knappt vidrör maskrosornas stjälkar. Att där och då vara en annan människa, att vid varje skott som träffar det multnande planket känna en fullsatt arena skandera ens namn. En euforisk folkmassa. Då var det min sanning. Fantasin var mitt allt på den här tiden.

Då, dessa dagar, då kärlek var blott en tanke som endast existerade i ett annat universum, i en galax långt bortom ett barns faktiska förstånd. Sådan skulle jag aldrig bli. Jag skulle aldrig bråka, jag skulle bli en bättre vuxen. En vuxen med barnasinnet kvar. En förälder där båda föräldrarna gemensamt stoppar om sitt barn.

Avståndet mellan mina föräldrar tärde på mig. Att de personerna som jag älskade mest inte längre älskade varandra var för mig ofattbart. Var det mitt fel? Mamma, är det på grund av mig du och pappa inte längre är tillsammans? Sådana frågor ställde jag ofta till min mamma. Det tog på henne. Hon blev ledsen. Sorgen dränkte min mor som gick in på sitt rum och började gråta, i hopp om att jag ej skulle höra. Jag visste inte då vilka skuldkänslor som då växte i min mamma och att det fick henne att känna sig otillräcklig. Idag vet jag. För idag förstår jag att man slutar älska. Varför kommer jag dock aldrig att förstå.

Jag skulle göra allt för att uppleva kärleken likt den första gången. Atmosfären trycktes ihop, himlen blev obefintlig och livet blev så påtagligt, så viktigt. Jordens massiva yta blev helt plötsligt dalarnas skogar. En skog utan snåriga buskar. Allt var så enkelt, det fanns ju inga alternativ. Jag lovade min dåvarande flickvän att jag skulle hämta henne vart hon än landade på jordklotet. Vart som helst. Kärleken skulle kastat mig över atlanten, en liten knuff, en spark och jag hade varit där – i hennes armar.

Rädslan kastade jag iväg i form av en envägsbumerang, en projektil vars ursprungliga mål är att komma tillbaks och träffa hjärtat. Jag trodde att jag konstruerat om bumerangen, gjort så att den skulle stanna. Men jag hade missat det finstilta, den märkliga träkonstruktionen hade en returbiljett vilket jag fick erfara långt senare. Biverkningarna hade inte gjort sig synliga än. Jag var fortfarande pojken som sprang över gräsmattan. Jag var fortfarande pojken som kickade bollen mot det multnande planket. Fast där och då, var jag i tankarna en vuxen man med framtidsplanerna klara. Livet skulle bli okomplicerad resa.

Allting fanns ett samtal bort. Vänskapen fanns där på andra sidan luren. Den vänskap som fortfarande var äkta. Nu är det annorlunda, fulspel, falskspel, förgiftade kontakter. Genom 3g-linan känner man av den osäkra tonen, den vill berätta något. Men är man benägen att lyssna? Är man benägen att sätta örat mot rälsen för att känna av vibrationen? Jag tror inte det. Man spelar med i livets monopol och struntar i varningssignalerna.

När jag var liten var ärligheten en annan. Vi låtsades aldrig, vi var som öppna kort, så oförstörda, så oskuldsfulla. Det var innan kärlek och status trängde sig före. Hur skall vi någonsin kunna knuffa bort dem och ställa de längst bak i kön igen.

Vi regerade på den tiden. På gården, på gräset. Som stolpar placerade vi omsorgsfullt ut två kepsar. Mitt i mellan kepsarna rymdes lyckan, den vi strävat efter hela eftermiddagen. Det enda som kan avbryta oss är våra mammor som skulle ropa att maten var klar

- Vi ses efter maten?
- Självklart.

När vi slängt i oss den sista pannkakan lite för fort var det dags igen. Sylt på hela tröjan. Skorna på hälen, skosnören mot marken. Polarna var redan där. Vi bestämde oss för att spela match. Det tog sin tid, för det var på blodigt ALLVAR. Det måste vara jämt, alla var med på det. Ingen exkluderad. Vi sprang, fötter mot fötter, knän mot knän. Smärtan efter glidtacklingarna kändes i veckor framöver. Där och då var det vi, gemenskapen, fotbollen, drömmarna och en ovetskap om att detta snart skulle vara ett minne blott.