Det är en konst att ge upp
Och att förstå att det inte är tabu
Utan en början

Så när solen ger vika för mörkret
Och träden släpper taget om sina löv
Ska du inte frukta och sakna
Vi ska längta

Du frågar dig själv varför du är rädd
Men du ger inga svar
Livet tar och ger skoningslöst

Det är inte en viskning i skogen
Och inga röksignaler syns från mitt kvarter
Men mina tankar flyger friskt
Och fastnar i dina ögonlock
Det gör ont när du blinkar bort dem

Du säger att du är missförstådd
Och jag tycker du är vacker
Mitt i all din förvirring och dina svek

Du lär dig aldrig
Det sanna
Men vi alla älskar sliskiga lögner med doft av likör
När de blåser förbi våra sorger och stormar

Jag är inte så säker
Men jag låtsas och chansar åt rätt håll
Jag vet att du alltid velat se på mig som ett äventyr
Och du skulle bara veta vilket tråkigt underbart äventyr jag hade varit

Inga vindar blåser i mina segel
Men jag är en trygg hamn
Och det är i famnar som min, som du går i land

Min kära poet
Du är avlägsen
Men dina ord brinner varmt
Det är glöd i brasan än