Min inre narcissist har gått på semester. Att gräva ner sig vore att föredra. Jag måste bege mig ut. Men jag ser inte längre det gröna i träden. Det ligger ett grått filter över min vardag.

Vart försvann glädjen? Vart försvann livslusten? Vill kasta mig in i livet och visa alla medborgare vilka som är mina bra sidor. För jag har en märklig känsla av att det skulle vara av allmänintresse att komma mig lite inpå livet. Dock så vet jag, någonstans där bakom det gråa filtret, att jag bara är en av alla gatlyktor som ljussätter staden.

Jag önskar att jag var den starkaste utav alla lampor. Att jag var den som gav lycka, att just jag var den som spred ljus i det mörkaste kvarteret. Men min lampa är släckt, likaså drömmarna och förhoppningarna. Istället skjuter jag på problemen och om ett tag vaknar jag upp med en ordentlig baksmälla. Då finns det ingen vätskeersättning i världen som kan hjälpa mig.

Jag vandrade snett och stigen som skulle leda mig till energikällan är sedan länge borttappad.

Med vemod i rösten konstaterar jag;

Jag är bara en släckt gatlykta.