jag hatar att se alla gå iväg
hatar att bli lämnad

när jag börjar gå mot allas riktning
vänder dom håll

och jag är trött på att kämpa ensam
att förlora kampen mot mig själv

ständigt sitta tyst och bara vänta
på någon annans andetag
någon som viskar bakom dig

"nu när dina ben inte orkar hålla dig på jorden
kan jag leva en stund åt dig"

bara några sekunder med någons närhet
ett kort ögon blick med hud emot min
som inte är min egna
ett djupt andetag från någonstans

så jag kan orka andas

jag har haft allt
jag levde i en dröm
jag hade någon underbar som kunde läka sår genom att snudda sin hand emot min

en som kunde förtrolla med en blick
som gjorde att man fick vingar av hans läppar
jag tror han hade vingar

men när hans gnista dog
slängde han även bort min
och nu väntar jag på någons andetag

så jag kan orka andas