vid första åsynen av dig
kastade jag mig av tåget
övertygad om att jag nått slutstationen
övertygad utan en andra tanke
utan ett andra övervägande
eller ett tredje

älskling, med dig var jag säker
säker på att jag hittat rätt
på att du var både centrum
och slutstation

så jag kastade mig av
och in i dina armar
och jag föll med oerhörd kraft
med rasande hastighet
med ett virrvarr av känslor
och en överväldigande lycka

och du lät mig falla
med armen om mina axlar
med dina fingrar sammanflätade med mina
med din bröstkorg mot min kind
med din haka mot min hjässa
med synkroniserade andetag

jag var förblindad av lycka
jag var galen av kärlek
och ingenting annat spelade någon roll
världen hade inte en chans
med dig klarade jag allt

jag var övertygad om att inget kunde stoppa mig
jag kunde bli vad som helst
jag var oövervinnerlig

tills den dag du lät armen falla
fingrarna glida ur mitt grepp
höjde hakan från min hjässa
och började andas en främmande takt

det var den dag
fjärilarna slutade kittla skönt
och istället grävde hål inuti
med vingar vassa som knivar

och känslan av att bli knäsvag vid åsynen av dig
byttes mot känslan
av att marken försvann under mina fötter

det var dagen jag insåg
att du aldrig klivit av ditt tåg
att jag bara fått följa med på din resa
och fått passera några stationer i ditt liv

det var dagen vi nådde slutstationen
för hur länge jag fick följa med
innan du fortsatte
fortsatte mot din slutstation
mot det du letade efter

och här står jag kvar på perrongen
utan tåg
och uppenbarligen inte
på någons slutstation.