Det ekar tyst i tomma rum,

en sorgsen melodi.

Det låter skört

i tröstlöshet,

av nån sorts harmoni.

Och saknad studsar

från var vägg,

du finns här inte mer.

Du tog det som

va ditt och stack

till nyare kvarter.

Och fast jag visste

dagen kom

då detta skulle ske,

att hålla dej tillbaka, se

det ville jag ju me´.

Men inget barn

du längre är,

nu lever du ditt liv.

Och jag får stå

och hoppas på

att du tar stora kliv.

Ett eget ansvar

du nu har

att leva som du lärt.

Det är ju inte alltid lätt,

det har du säkert märkt.

Men om du känner

ensamhet

så finns ju telefon.

Och jag vill ofta

prata med

min egen vuxne son.

(Saknar dej redan...)