Vita ord på svarta väggar.

Med blodiga fingrar försöker jag klösa mig ur ensamheten.

För kärlekens skull ska jag resa mig igen.

Möta alla rädslor på nytt.

Öppna mig en sista gång för ännu en människa.

Låsa upp porten och låta maskerna ligga orörda.

Varför är det skrämmande att vara sårbar?

Farligt att låta någon komma riktigt nära?

Det värker i hela mitt bröst när jag växer mig liten.

Är jag verkligen värd att vara älskad av någon underbar som du?

Går det att älska någon så ofullkomlig som jag?