Jag har aldrig skyt ensamheten,
ty den har alltid varit min vän.

Men den har en följeslagare,
som får mig ur balans.
Den får mig att tvivla,
får min värld att fyllas av panik.

Rädlsan som den föder inom mig,
gör att kaoset blir överväldig.

Tystnaden....

Den snör ihop min hals,
så ingen luft kan passera.
Får min värld att raseras,
med ett pipande ljud!

Jag har aldrig skyt ensamheten,
inte en ända gång har jag skyt den.

Men nu backar jag som ett skygt djur,
undan den.
Ty jag klarar inte av dess följe.

Tystnaden......

Den är kvävande!