skrik, andra oljud
ett av dem över midjan
en blå och svart pärm
en vit dators pockande
jag vet inte varför
men jag vänder mig bort
andetagen vill jag fördjupa mig
i
och ständigt dessa missljud
som väsenskilda från musiken
ändå tvingar och får mig att önska
ett lås
en kåpa
en mysig liten plyschvadderad grej
att stoppa öronen
eller hela mig
i
och morgondagens fester
ursäkta
morgondagens måsten
och
framförallt
monster
har jag lagt i kvicksand

kalla mig Jean Blund
den som lägger intet
på plats