Natt eller morgon
svårt att säga.

Jag är ensam
i ett badhus.

Den varsamma tystnaden
mellan kaklets fasettöga
en pendang
till sovande borgen därute.

Jag gör inget
för att uppmärksamma
min frånvaro.

Ett simtag

för varje
obekväm omständighet
jag slitit mig loss ifrån

för varje
ogripbart faktum

för varje
mekanisk uppmaning

påtvingat ansvar.

Så svävar jag på ytan.

Ett simtag

för varje
nedriven budordsaffisch.

Det här ögonblicket
borde vara ett slags avsked:
ansvaret helt och hållet mitt.

Borde ge mig insikten:
ingen annan kan
hjälpa mig att nå land.

Natt eller morgon
spelar ingen roll.