Dalen var tom och övergiven.

Allting ändrades den dagen hon kom.
En vän flicka med änglalika drag och utan koppling till någon gud.
Hon satte sig ner på den sönderbrända jorden, hennes kritvita hud blev snabbt svart av sot.
Sen sjöng hon de vackraste sånger.
Vi förstod inte orden men våra hjärtan sjöng med, vaknade och fick nytt liv.
Även de hårdaste av oss grät av ren lycka.
Hon blev vårt hopp personifierat.
Kärleken blommar åter i våra trädgårdar.
Vi hade alla gett upp, en efter en, tills vi endast var en grå massa.
Levande zombies i ett ingemansland, utan drömmar och utan framtid.
Ett dåligt producerande kollektiv av förtappade själar.
Mer och mer upptagna med det som en gång var och aldrig mer skulle komma att bli.
Hon räddade oss från avgrunden och nu är vi hennes trogna följeslagare.

Vi är på väg mot...