Du kan inte förstå mig, men jag dig. Om du är klok så lyssnar du ändå, även om du inte kan begripa eller fatta. Jag har nämligen varit ung, fjorton, tjugoett, trettiofyra. Det har inte du. Varit i min ålder, alltså. Jag vet att man kan ha hunnit vara ekonomiskt solvent för en satans bankman; man kan ha hunnit med en vända att vara ett eller annat slags chef, satt att ratta, för att efteråt, ett par år senare, i annan fas eller sekvens, någon annanstans, bli ett simpelt biträde som underdånigt bör torka skorna på inga särskilda mattor alls och inget annat förväntas klara än snyta sig i handen. Det räcker med att du är en kropp, ställd till förfogande: två dinglande händer att omforma till köttkrokar. Man kan ettdera året ha hunnit bli mallig hemmansägare, för att inte så värst långt senare dala ned i första bästa nedslitna hyreskasern i ett tarvligt framkrystat miljonprogram. Man kan som exempel på erfarenhet ha hunnit sluta med spriten för att man är duktig på att dricka. Jag vet att man kan ha hunnit upptäcka sin sexualitet efter trettio, det vet inte du. Du tror att du har det bra, du tror du knullar bra, men det ser jag på din gång att du inte gör. Jag vet att man kan leva i ett evinnerligt tillstånd av våta strumpor och rullande starkvinsflaskor på galonklädda soffor, medan solen där utanför letar sig grusigt fram över barnvagnsparader och charmerande kråkfötter. Böjd, för att till eftertexterna dyka upp mitt i en park med blomsterkvasten fulla näven och en fru.

Jag ser i dina ögon att du inte tror mig då jag berättar att det inte är säkert att tiggarna på tunnelbanan får någon hjälp, om det så är den djupaste önskan de känner. Du tror att alla heroinister som vill tända av får hjälp att göra det. Jag vet att det borde vara så, att det en gång har varit nästan alldeles så. Du vet inte att det inte var så länge sedan som man skrattade slipsklädda gatuförsäljarna rakt upp i ansiktet; att de då var lika illa sedda som Jehovas. Du tror reklam och mobiltelefoner är viktigare och riktigare än både tappade tänder och mannen på kartong vid Stureplan, viktigare än vind. Jag häpnar när jag sakta begriper att du i egentligen tror, fast du äger likadana skor som Ramones hade på fötterna, fast du bär polisonger som Richard Manuel en gång, fast du är duktig på att skratta, att alla människor i Sverige har lika stora möjligheter då det gäller förmåga att välja jobb, bostad och livsnödvändig hudkontakt. Det var bättre förr, men inte för mig, det kan jag säga dig. Det är inte så noga vad jag säger, jag behöver inte hålla masken. Det måste du. Du har ingen A-kassa.

Jag vet att när man begravt sina föräldrar så infinner sig några få års genuin frihetskänsla, renons på ungdomens handikappande ängslan, där man, inom lagens råmärken, kan göra närapå vad fan man vill, innan fällan av krämpor och sjukdomar slår igen. Jag begriper nog att skämt och allvar trivs i samma påse, du tror du måste släta över huggen och groparna med ironi när du inte försöker springa ifrån eller träna dig tjockhudad. Jag vet att medan du vuxit upp från irriterande pilt till självsäker yngling - skaffat dig smak och erövrat laster - har gubben som haltar där under din mammas fönster, med rullatorn, och faluröda toppluvan rakt upp emot himmelen, sett likadan ut och haft samma promenadvanor. Han går där nu. Ser du honom? Du ser så lite av honom, om du alls gör. Jag vet att du ser mer, då du begravt din pappa, då du börjat skjuta upp användandet av läsglasögonen, då du inte längre klarar av att spela korgboll utan elaka sträckningar. Så är det, säger jag, men du lyssnar inte. Det är bra, huvudsaken du hör. Jag orkar inte begripa dig, det verkar så onödigt allt det där som sysselsätter dig, som alltför allvarsamt. Hjälp till nu, hugg i, tror du livet är en lek, ser du inte vad som behöver göras! Jag är glad att jag slipper vara ung. Du tror du aldrig blir som jag, med sextiotre grimaser, skild, gift, obscent ensam, skild (i den ordningen). Jag orkar inte lyssna på ditt, du förstår inte mitt, du tror du har en fjäder i hatten, ett guldägg. Ditt kretsar kring modern teknik; sociala medier, anglicismer: jag vet inte varför, jag vill inte veta. Jag vet att jag vill kärlek och att jag ska dö. Jag är som du, fast mer. Jag är mer än dig. Vill du ha en tjigarill?