begynnelsen krystade tidlöst
moderligt fram den första --- stjärnan!
ur ingentinget då någon gång
tog hon flera planeter och förde dem samman
som primitiva trummor
ljudlöst men inte stilla kände
hon kraftens vibrerande eko
genom fingertopparna ut i
nästippen och hon skrattade frustade
nös
en snorloska som katapulterades
iväg, Gudomligt?
var den landade spelar mindre roll

hon badade fötterna efter ett
långrandigt skyfall i dalar
uthuggna av kallt vatten och det
kittlade henne mellan tårna.

hon slog okontrollerbart omkring sig
och förstörde en sol och hade det inte
varit för hennes eget naturliga
inre ljus hade mörkret kunnat bli påträngande totalt.

men det finns mer massa. mer fantasier.
fler smutsiga fötter och ömma ben.
men ingen kompis.

det eviga bestämde sig för att försöka hitta en annan medvetenhet.
någonstans där i detta oändliga ingenting.

hon kramade hårt någon slags sten i handen i fickan
och grät en stund gnälligt och högljutt men
hur naturligt det än hade verkat dök ingen förälder,
förtroendeingivande person, nej, inte ens en liten katt, upp.

det fullkomliga var ett och började därmed fantisera.
avskärma sig själv hitta på någon att prata med
som kanske t.o.m tröstar.

och hennes ord, drömmar, blickar bar vindar av kreationer,
explotioner, ja, existens!

och ut ur ingentinget vandrade henne till mötes en skrämmande
exakt kopia av hennes drömmars medkännande mor.
precis som flickan fantiserat lyfte den genom rymden svävande
kvinnan genast upp henne och skrattade snurrade, snurrade.

närliggande materia flockades i omloppsbana
runt de fortfarande snurrande
gemensamma två.
flickan kravlar sig ur hennes stela steniga grepp,
överväldigad av fantasin fortsatte hon att spinna
loss i huvudet och nya mamma blev flytande och sen fast
en grå snurrande mänsklig sten.

flickan tultar bort rädd och förvirrad.
okunnig om sin egen makt. ensam.
även denna andra hade - på något sätt-
varit en produkt utav hennes fantasi och hon önskade
sig mest av allt att någon annan självmedveten entitet
skulle ge sig till känna och sen skulle de bli vänner!

framför henne ett ansikte i silver porslinsvit en
spegel och spegel blankt och den fasta munnen rör
sig simultant med den blundande tjejen
- jag tänkte
vad mörkt det är här
och flera varma bollar
dök upp i min hand
jag lekte med den. hade roligt. kastade dem så hårt jag orkade.
- jag är en fast bild en reflektion av dig själv,
jag är verklig, medveten, intresserad.

tjejens mun rör sig. hon pratar med olika röster
som bärs mellan silverhuvudet och flickhuvudet
i en talande bubbla.
- min mamma är en snurrande sten.
- hon var inte din mamma. bara ännu en produkt
utan din livliga fantasi.
- det är en paradox bortom mitt förstånd!
- du är ensam. du kommer alltid att vara ensam.
- finns jag?
- vad är det för fråga?
tomma blanka hålor av silver hårt igenknipta barnfransar.