Nattetid. Präst. Det här var religiöst betingade visor och sångerskan var betydligt större än jag visste om. Stående som en överpräst i rummet! Det fanns sägner i det traditionella. Hon stod och uppträdde inför många av oss, allt omkring antog hennes tumlande fasoner. Siri för en dag, Anna för en natt. Och Zola, Astrid tillsammans i en sista ton, på sista skriket. För den stjärnan som låg där i kort bildade ett kärlekspar. Och en lapp på dörren.

Hon höll på med bilder och konst igen men nynnade på sina låtar. Och hon måste ha ord till dem. Ett religiöst kvalster neg, teg en privatsak. Ihop i sina två rum med kåpor var Zola mycket bättre på att ta hand om sig själv, och sina vita mjölktänder. I bakgrunden, väldigt lågt, hördes band och älskade deras musik, men man fick inte spela lika högt. Född 89 och såg till att naglarna var svarta och blänkte. Styrelserummet var på övervåningen. En tom stol om man med minnet observerar. Han började känna hennes dildo. Idag knäppte vi en bild, och sedan fanns vi inte mer.