Ryggen piskad i en vilsen verklighet.
Sekunder som äter av en sliten stolthet.



Likt svidande örfilar är din tystnad.
Hur kan jag svara på ingenting.
Tårar i ett fängelse inte ens flaskan rår på.
Spegelbilden krossar alla illusioner och tystnaden trampar
på det som en gång var.

Din tystnad och andras ord blir en enhet, en kamp
för stark för mig att vinna.
Ute färgas livet men här inne packas allt ner i små lådor.
Jag skriver med svart och eldar ljus för att hålla värmen.
Ljus med doft för att gömma stanken av ett ruttet ingenting.

Jag säger inte mycket längre och du,
du säger ingenting.