Långt borta
i en annan vrå
av världen

lever floden
som är en orm
som är ett hav

och här är solen
klotet från skogen
på andra sidan

och här är folket
som flutit från bergen
till stranden, till staden

och här är gladorna
svarta mot skyn
som blickar mot ödlorna


Och floden är världen
och vattnet är blommorna
i barnens händer

och båtarna är hud
som smeks
och som smeker

och fåglarna ser
att kvinnorna är regnbågar
fast inget regn finns

och det är tid
för eld och klockor
och sång i gryningen

för månen
som är ett skepp
i den svartaste natten

för doft av sandel
doft av mörkrets oxar
i trånga gränder

för urtid och drömtid
och bergstid och flodtid
och tid för att se


Floden har ett namn
och landet, och världen,
och ingenting betyder något

när ljuset ristar
ständigt nya berättelser
i kroppens träd

och vattnet strömmar
från fötter till hjärta
till minnets grottor

och får portar att öppnas
och portar att stängas
och ögon att fyllas till brädden


Jag blir en brunn
en brunn med djup och svalka
mitt i hägringarnas hetta

jag blir ett träd
som växer ur skorna
och upp mot skyn

för att skåda de högsta bergen
långt, långt borta
där allting börjar

jag blir en tavla
doppad i kvinnornas färger
för att själv kunna synas

för att andra skall se mig
som en del av det vackra
i den slingrande flodens land


Ormland, eldland
barnland, nattland
land av fåglar, land av gudar

landet långt borta
som jag går till längs stigen
mot den ständiga klippan

som jag når
när mörkret är här igen
och dagarna bär andra färger

landet som finns
där solen är skogens klot
och elden brinner i hennes lägereldar

som lever i söderns palmer
och nordens björkar
och i himlens alla gläntor


Jag bär floden i min kropp
och ljuset leder stegen
också när namnet är höst

också när vattnen
föds ur andra berg
och andra djup

också när tiden går före
längs vägen mot nyckelland
och vemodströst

och orden bär jag i ränseln
för att ha när jag blir hungrig
på det levande


Så lång är sträckan
mellan tempelklockorna
och "havet som rinner uppför klippväggen"

i "ögonens ödemarker"
där" björkarna bär långa släp
av brudslöjor och hjärtblad"

och jag vet
att gladorna ser
och att vägarna inte slutar

förrän kroppens brunn sinar
och vågorna slutar svalla
och det är slut med björkarnas bröllop

förrän floden
som är en orm, som är ett hav
lägger sig stilla

för att sova
för att åldras
och kanske dö


Men den stunden kommer inte
så länge ljuset skriver
kroppens bibliotek

och stigarna hålls öppna
och havet har sin sälta
och drömmarna lyfter på gladans vingar


Nu är tid
för att möta floden
där regnbågen bor