1
En natts orolig sömn


– Peter Lorin, svarade jag gäspande per automatik i telefonen.
– Vill du ha information om ett bombattentat i Båstad?
Mannen i telefonen ställde sin fråga med lugn, obestämbar dialekt och som
journalist vaknade jag upp ur min slentrian först när jag hörde ”Båstad”
eftersom det råkar vara där jag växte upp.
– Ja, har det inträffat nu? sa jag och tittade mig omkring på mina synbart
avslappnade kolleger på stockholmsredaktionen.
– Nej, det har inte hänt än.
– Nu förstår jag inte. Är det en attentatsplan du känner till?
– Ja.
– Hur var namnet? frågade jag och erinrade mig inte om han hade
presenterat sig.
Mannen svarade inte på min fråga utan upprepade i stället om jag var
intresserad.
– Jo, visst, men hur kan du känna till om dessa planer?
– Det är jag som ska spränga bomben.
– Va? Varför… hur?
– Det ska bli på centercourten under finalen på Swedish Open.
Jag visste inte vad jag skulle säga och borde kanske upplyst honom om att
sådana aktiviteter är olagliga men insåg att den informationen var tämligen
överflödig.
– Kontaktar du polisen eller någon annan, sprängs bomben. Bara du kan
stoppa det, men då måste du komma ner till Båstad, sa rösten innan han la på
från det anonyma numret.
En galning och sådana var man ganska luttrad av då det minst en gång i
månaden ringer dylika till redaktionen som skjutit Palme eller förutsäger den
här planetens undergång. Men denna...
Tanken svindlade. I elfte september-attentatet dog tretusen människor och
är det största terrorattentatet i världshistorien. Under finalen på Swedish
Open sitter där sextusen i publiken. Detta skulle således bli dubbelt så stort.
Tänk om detta nu var vederhäftigt och vad hände om jag inte agerade?
Bomben skulle komma att…
Och hur skulle jag förklara för min sure redaktionschef att jag måste ner till
Båstad och – desarmera en bomb?
Jag ville inte tillbaka till Båstad då jag minst sagt hade dåliga erfarenheter
därifrån. Förra gången jag besökte byn var 2007 för att bevaka ett
dubbelmord och blev då själv anklagad för ett mord av den lokale polisen
kommissarie Hender.
Dessförinnan hade jag av personliga skäl avhålligt mig från badorten
under trettio år.
1
Jag borde väl avfärdat tokstollen i telefon precis som jag avfärdat andra
liknande som skrämt mänskligheten med diverse hot men… Jag fick en
obehaglig känsla. Det fanns något.
Efter en natts orolig sömn beslutade jag mig ändå för att strunta i denna
vettvilling och satt på redaktionen och googlade om Båstad, tennis och
attentat och fick upp detta:
Publicerat 2011-07-17 i Aftonbladet:
”Bombhot mot Båstad
En dryg timme efter Robin Söderling säkrat titeln i Swedish Open fick
arrangören ett samtal. Någon ringde och riktade ett bombhot mot stadion i
Båstad.
– Det var ett nummer långt bortifrån, säger turneringsdirektören Christer
Hult till eurosport.se.
En anonym person ringde från Göteborg och riktade ett bombhot mot
arenan.
Fick ni utrymma arenan?
– Vi var ju klara med hela arrangemanget, prisceremonin och så. Det
fanns bara några killar som skulle rigga ner som var kvar, säger Hult.
Vad gör ni nu?
– Vi kan inte göra så mycket, det är polisens rekommendationer som gäller,
säger Christer Hult.”
Hade denna incident ett samband med min galning? Under tiden jag
funderade ringde telefonen:
– Nå, har du kollat nu på internet så du vet att jag menar allvar?
Hur fan kunde galningen veta att jag… Jag tittade mig runtomkring på
övriga i redaktionen. Var det någon av mina kolleger som?
– Va… vad menar du… vem pratar jag med? fick jag fram.
– Kommer du ner till Båstad?
– Nej, jag åker inte ner till Båstad din jävla galning och du bara bluffar! sa
jag och förvånades själv över att jag vågade ifrågasätta en person som
eventuellt kunde vara en terrorist i vardande.
Först när jag slängt på telefonen såg jag att hela redaktionen inklusive
redaktionschefen blängde på mig.
– Något sensationellt på gång, eller bara dåligt morgonhumör? sa
redaktionschefen som kommit fram till mitt skrivbord.
– Nej, bara en galning som…
– Det är galningarna vi lever på, sa redaktionschefen. Underskatta inte
dem.
Och det är vi som underblåser dem, tänkte jag medan redaktionschefen
lunkade iväg med en frågande blick fastnitad vid mig.
Tänk om det nu smällde i Båstad för att jag ignorerat fanskapet. Jag
kommer för livet ångra att jag avfärdade honom.
Tankarna malde. Jag kollade vidare på nätet och påmindes om ännu ett
bombhot i Båstad:
2
”Publicerad 11 mars 2008 i Sydsvenskan
Gymnasieskolan Kunskapscentrum Agardh i Båstad hålls stängd i dag
efter gårdagens bombhot. I byggnaden ligger även bibliotek och Akademi
Båstad.
Polisens hundpatruller och tekniker har sökt igenom byggnaden men inte
hittat någon sprängladdning.
Hotet framfördes i ett brev till polisen och totalt berörs 400 elever och 40
till 50 kommunanställda.
– Vi har dock valt att fortsätta hålla platsen avspärrad och bevakad, säger
Charley Nilsson, informatör hos polisen i Nordvästra Skåne.
Enligt polisen kan bombhotet mot gymnasieskolan Kunskapscentrum
Agardh vara en protest mot en planerad golfbana i Påarp utanför Båstad.
– Det finns uppgifter som tyder på att bombhotet mot skolan kan ha sin
grund i protester mot golfbanebygget i Påarp, men i övrigt vill vi inte
kommentera vad som kan ligga bakom hotet, säger Nilsson.
Kommunledningen i Båstad vill inte kommentera påståendet att bombhotet
är en protest mot golfbanan.
– Vi har fått råd av polisen att inte kommentera innehållet i brevet, säger
kommunchef Tomas Rikse.”
Det kanske inte hade något samband, men jag kunde inte komma ifrån
tanken och erfarenheten från min vistelse i Båstad sommaren 2007 att det
gamla idylliska Båstad där jag växte upp hade förändrats. Det jäste mellan
ortsbefolkningen och de besuttna som ville förvandla badorten till
rekreationsställe för burgna upplänningar.
Det har alltid funnits en misstänksamhet hos lokalbefolkningen mot
turisterna men tidigare hade det i allmänhet hållit sig på en skämtsam nivå.
Under den glättiga ytan av tennis, golf och champagnesippande brats – som
var gängse mediebilden av Båstad – fanns något annat. Ett groende missnöje
som hos vissa uppväxlats till rent hat.
Vad skulle jag göra? Vad ville attentatsmannen och varför var just jag
utvald? Det verkade som jag fungerade som en magnet för särdeles
obehagliga typer.
Och hur kunde jag förhindra ett attentat? Galningen måste på något sätt
bedöma att just jag kunde uppfylla hans helvetiska intentioner, vilka det nu
kunde tänkas vara.
Tänk om han inte återkom och jag förblev evinnerligen ansvarig för något
jag kunnat avstyra? Kunde man leva med det?
Jag ville inte ha sextusen blodiga lik på näthinnan för att jag nonchalant
slängt på luren i örat på… Vem var han? Bara en uppretad tok som inte
menade allvar? Ett fyllo? En med osedvanligt säreget skämtlynne?
En vecka kvar till finalen i Swedish Open. Medan jag som intensivast
gruvade mig ringde telefonen och jag förstod intuitivt:
3
– Kommer du ner till Båstad nu, då?
– Vad vill du jag ska göra där, sa jag och kände en märklig blandning av
skräck och lättnad.
– Det är det jag ska visa dig.
Jag tittade mig runt på redaktionen men alla föreföll upptagna med annat.
Mannen i telefonen verkade nykter och samlad. Inte upphetsad. Med andra
ord menade han allvar. Endast en äkta psykopat kan vara så kall.
– Men kom ihåg. Kontaktar du polisen eller någon annan är du ansvarig för
vad som händer.
Jag fick inte fram ett endaste ord innan han la på och nu hängde alltså allt
på mig. Telefonen gled ur min svettiga hand medan jag grubblade på min
diaboliska situation.
Jag ville för mitt liv inte tillbaka till Båstad efter den mardrömslika
händelsen 2007 då jag nära nog blev oskyldigt fälld för ett mord. Det var då
jag fick en inblick i den svenska rättvisan och erfor att den ingalunda alltid
var rättvis. Det är så lite detaljer som avgör om man bliver en fri eller en
fånge. Ibland bara slumpen.
Sedan var det ju henne. Eva – kvinnan som jag en gång älskade och som
just hösten 2007 definitivt krossade mina naiva illusioner om livslång
romantik. Där fanns ingenting mer för mig.
Ändå måste jag ner till Båstad igen och…
Jag hade kapat banden till Båstad, men det var som om Båstad inte ville
släppa mig. Den envisa lilla skithålan på Bjärehalvön förvägrade mig att
glömma.
Nu nödgades jag hitta på en anledning till att jag omedelbart måste iväg till
Båstad. Ljuga inför den tjurige redaktionschefen. Det värsta var att jag inte
kunde ventilera mitt sataniska problem med någon annan. Ingen skulle tro på
sanningen – och om sanningen kom fram skulle det få katastrofala
konsekvenser.
Tre ovanligt långa timmar senare:
– Jag tyckte du sa innan att du aldrig sätter din fot mer i Båstad?
– Jo, men jag måste, försökte jag förklara för min motsträvige
redaktionschef.
– Vad ska du där och göra? Spela tennis?
Ordet ”tennis” fick mig att börja svettas och jag bara stammade fram något
ohörbart.
– Jag kan inte berätta, fortsatte jag. Men jag måste…
– Nej, du kan inte få fritt nu, vi är mitt uppe i…
Den sötsliskiga reportageserien om kronprinsessans nyfödda ättling Estelle
som alla andra tidningar redan skrivit spaltkilometer om, tänkte jag.
– Jag ber inte om ledighet, protesterade jag. Det är ett arbete. En story!
Något sensationellt!
– Jaha! Och då borde väl jag ha reda på vad det är?
4
Först när han hörde ordet ”sensationellt” hajade han till emedan det var
hans honnörsord.
– Jag kan inte berätta. Det är bara så. Jag måste få åka…
– Svaret är nej! Det bär mig emot att säga det, men vi kan inte undvara dig
här nu. Punkt.
5