Barndoms
Morfar hade gått in. Sned som han var gick han.
Med keps och buskiga ögonbryn. Han var nästan blind och hade ögon som såg ut att ha sett allt och ett lugn.
På höjden, i slaget gräs, bland långsamt böljande kullar stod jag. Några hundra meter ner låg huset. Vid sidan om en lada. Längre bort havet och skären, kobbarna, så långt man kunde se.
Ur huset pilade höns. Jag tyckte det var märkligt men inte konstigt. Var nog lite rädd dom.
En liten ö, spridda hus och gårdar. Båtar, fiskenäring och min mors historia.
Jag var inte van vid det här men kände mig aldrig främmande.
Uppe på kullen såg jag in över ön och ut över havet. Stod där, liten, i jeansen. Allt var tyst. Jag menar, inte ett ljud att höra.
Kanske mitt hjärta i örat om jag kände efter.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren hansensson med Poeter.se id #41760 innehar upphovsrätten