Jag klättrar nu, som jag så länge gjort
mot toppen av ett berg, men det går inte fort
för varje steg jag tar uppåt, så hasar jag ner två
hur ska jag någonsin toppen nå

jag håller fast mig bara med en hand
för jag fryser och måste hålla med en, och värma med en, så i bland
håller jag med höger, ibland med den andra
beror på vilken som är uppvärmd, för att kunna vandra

eller klättra, uppåt, jag ser inte ljuset, för molnen är nedanför bergets topp
men jag fortsätter mitt personliga lopp
uppför, ett steg, två steg ibland fler
och så hasar jag ner igen, och hopplösheten känns mer och mer

varför litar jag inte på den trygga säkerhetslinan
jo, för att jag tvivlar, jag känner piskan och pinan
att jag måste ju uppåt till toppen, till ljuset
och få känna det lyckliga ruset

som kommer när jag når bergets topp
men så länge jag bär på tvivlet, så kommer jag aldrig opp
och samma gäller säkerhetslinan, jag måste lita på den som finns där
och jag vet ju innerst inne att den alltid bär

men jag måste ha tro för att komma vidare uppåt utan att hela tiden hasa ner
jag måste lita på min säkerhetslina, som finns där, som ger
trygghet och hopp
att till slut nå upp till bergets topp

där ljuset finns, där bekymren tar slut
där hoppet existerar, där rädslan går ut
där jag slipper ängslan och oro
allt jag behöver är … tro

http://sv.wikisource.org/wiki/Hela_v%C3%A4gen_g%C3%A5r_han_med_mig


© Ted Örnberg 2012-12-05