På skolgården leker barnen oskuldsfullt, glaskulor i små pyramider över sommarhet asfalt.
En dag kommer glaskulornas blanka yta krossas mellan fingrarna och skära sönder den mjuka huden. Och små små rännilar hjärtskärande röda bilda pölar på marken.
Det är då sakligheten för första gången uppenbarar sig i deras liv. Böjd står den under eken, halvt dold i skuggan. Och även om det bara är ett flimmer, en svag darrning i ögonvrån så är något förändrat.
Successivt blir livet till en blöt krutblandning, en massa oförmögen att explodera. Och barnen en del av en rad av ett led av en generation.
I döda drömmars stad ligger jag vaken. Tittar på mina händer, blöder och gråter.