Mediumet sa till mig;
Du vill helst vara barfota,
och göra dina egna spår.
Hon sa;
Du har din egen väg att gå,
och de andras fotspår är för små.

Jag nickade och log.

Och inuti ringde klockor som aldrig förr,
för du växte i mig och jag älskade dig,
långt innan du var född.

Nog visste jag redan där.
Nog visste jag att han aldrig
skulle finnas för dig,
din far, lika usel nu som då.

Jag var en egoist.
Jag är en egoist.
Jag önskar mig det bästa.
Så varför skulle jag ha missunnat mig dig,
min älskade son.

Inte en chans, tänkte jag,
att jag låter dem ta dig.
Fast sköterskan muttrade.
Hon tyckte jag skulle nöja mig.
Nöja mig med de andra tre.

Inte en chans, tänkte jag,
och behöll dig med skrattande hjärta.