Månens sken lägger sig över dig.
Vinden omfamnar ditt hår i samma stund som någon av oss fäller en tår.
En tår som rinner från bådas kinder, som går längs vår hals ner till våra knutna nävar.
Ett hastigt beslut har fört oss hit.
Till en plats utan ljud där vi saknar vår musik.
Våran musik om himlen i april, om att det är svårt att förklara och om att aldrig sitta still.

Vi skippar efter luft som om den inte fanns, kanske kan vi hitta den i den sista kyss vi skulle ge varandra.
Och kanske skulle vi hitta värme i vår sista omfamning.
Hitta tröst i vårt sista ord om saknad.
Kanske kan vi finna något i vår distans,
något vi inte visste fanns hos varandra.