som en kolsvart kolibri
står du stilla i luften runt ditt eget självbedrägeri
utan insikt söker du livets mening
använder din kropp som avlastningszon för förorening
svävar stilla fem cm över marken
och tror att du har hittat vägen in för att genomsöka hjärnbarken
men allt du finner är din utorkade hjärnsubstans
klistrad mot insidan av din själ som står tom och avlämnad för upphämtning nånstans
fullt omedveten om din egen kraft
glänser du över dom andra för du vet vad du innehar
innehaft
bortappad nånstans längs vägen
troligtvis via ålderdom
kan du bara tolka din dåtid som en sägen
försökte använda den som en lärdom
men dina vingar slutar slå
när du använder det lilla som finns kvar som är riktigt för att köpslå
om det mål du aldrig lär nå
upplyst eller inte om vad livet och kärleken och själen är
kommer du kanske lämna denna värld
utan att aldrig ha kännt på riktigt
utan att aldrig ha levt på riktigt
utan att aldrig någonsin ha älskat på riktigt
och vid det tillfället du sänks ner i graven så förstår du att det var det ända som var viktigt

som en kolsvart kolibri
dör du av melankoli
medveten om att du alltid var fastlåst runt tanken att du inte är fri
och det ända du åstadkommit är självbedrägeri