Jag har varit på Zelivskeho. Det var förstås märkligt. Du mötte det slickade håret. Tjärvätskan i hennes svarta hår. Hon var välkommen. Bienvenue. Hon tog med filmer som korrelerade med drömmarna. Den filmen fanns på papper. Vissa nätter bara oljud och folk som måste ha arbetat. Man kunde höra en stenkross. Där satte du din tappra hand på nattygsbordet.

Jag minns kritiken mot vädret som hade detaljrikedom, när de här människorna går i trappan påminns jag om illviljan han fortfarande bär inom sig. Min dörr vidrördes och han ansåg att jag inte var tillräckligt mycket av en man, alltså en kvinna som dessutom var bra på att sjunga. Och ibland handlade låtarna om hot utifrån trapphuset och sådant. Hon mötte honom på gatan men visste inte det för han gömde sig under ett paraply och då såg man inte säkert om det var han. Men försökte känna igen, men hägringen på stället hade ett paraply i vägen för sitt ansikte. Men kroppen var smal, lång, och de hade också pratat. Men mest hade de tänkt på varandra.

Ofta klassisk date där vi hade en omöjlig träff! Tittade på vår klocka och den var utan visare. Personen på min date pratade om Frank Baude och det visste jag ju inte vem det var, det var någon gammal. Jag kände det som om vi måste hjälpa honom, hon tyckte inte det förstås, grym som hon var. Vi kunde använda honom också påstod hon. Vi lägger på och tänker stort med stora ögon. Vi hade skaffat bra och dyra persienner och här inne blev pupillerna stora i bristen på ljus.

På dörren stod skrivet med rödrosa reservoarpenna, freak show. Det kändes riktat mot Crystal de gånger hon vågade sig ut till lanthandeln. För det fanns en slängd Hönökaka, lagrad Grevé och en avdelning rusdrycker där. Dymmelrummet, tänkte jag högt. Dessa saker trodde jag på, Nynningen, faror skrivna av Majakovskij. Det var drömliv i verkligheterna. Dot och Doris dotterson Pearl vandrar för att möta grannarna och de har släppt ut håret. Under brädorna i vinkällaren är Gud dold. Fan också, jag har tappat minnet. Tror på allt jag hör och läser.

Jag väljer att inte stiga på det här tåget – hennes dokumentväska med väldoftande brev, och en klok brits att sitta på. Ett svartnat, vid det här laget, podium. Och en vas med en växt och en så tjeckröd blomma. Att först hävda sin personlighets motsats, hävda det, för att sedan fatta ett annat beslut. Och hon, har samma motiv, sittande på samma gamla tåg. Drack sin Festis. Orden försvann inte, attackerna. Den gången han skulle förklara sig. Jag tror att det var det som förstörde allting för mig. Han var förmodligen uppriktig och ärlig. Och så tyckte han alltså.

Här, som han hade ansträngt sig för att hålla sakerna i luften, nattliga, skendräktiga promenader, stoftet, tomma trapphus i höst, världskriget i ögonvrå som inte hände. Startade igång på detta datum.

Sweden Rock. Hade han det kvar, vad mindes han? Den pust som tog sig förbi vindens tak mindes han. De som måste hoppa ut eller brinna inne och dö. De talade enstavigt i lägenheten. I det privata.

Ganska snart sjöng alla med till När folket i landet har glömt bort hur man styr. Det är en gammal låt men var ett stort kulturögonblick. Konvojfordonen här vid fabriken hade med sig en maskin, en opererande bjässe, en bamsing. Det var ett jippo, en parad i veckan som gick. Konverterarens alla laster. Milles ord. Det var en mordmaskin och en bojkott som inte förstod hur rädd jag själv blev för det här skeendet – det var sannerligen en krigshustru.

Kanske bäst att sova lite nu, de sexuellt utsatta männen. Låt det varda nonsens i själar, och så vidare. Drömmar som ersätter den tomgång jag själv har upplevt. Och himlens fader griper in i en åskledare.

När kvällen skulle börja satte sig karpen på insidan av henne, vårt tortyrinstrument. Så att karpen var fulltankad med bränsle. Tirad om motmedel, knepet, jag kunde inte fatta att det var sanning. Inget var som förväntat. Turkoserna löpte ju amok. Skickade en lapp, en chansning. Men ännu ingen respons när han gick sin väg.