Siri blev sådär rädd för honom, hans drömmar, yrsel. Han pratade så himla högt. Det var väl ingen som brydde sig om det. Verkade putt och stött. Men redan innan mindes hon varför han hade saker att säga. Tänk om han blir arg. Och skyldig till de här dåden som Crystal visade. Man suckade vid åsynen, den rosiga bilden. Man tog upp katten och läste med den i knät. Men hade inga grannar som förlät en eller som med tomma fönster rörde ögonen på spegeln. som om du var jättenervös.

Sedan hulkade Siri hela den sömnlösa natten. Linnet var hett och vitt. Tror att ingenting varar för evigt. Men Siri kände denna mening när hon vaknade till. Och då försvann båda, bakom hörnet. Man gick in till höger, fick lov att svänga. En bardisk längst in. Tidningar mot fönstret ut. Hyllan där med hörnet. Och bakom hörnet allén i höst. Där bilarna körde i dagsljus och trafiken stillnade.

Rummet var bara till för övernattningar. Ett kylskåp där han hade kötträtter och drycker. Men han ville gå ut på nattklubb. Och där träffade han någon ny som du vet vem det är. Hon var inte den nyfikna typen som ställde frågor om hans privatliv, för hon brydde sig inte om sådant.

Så ville de plötsligt sluta träffas.

Men det är inget brott att vara ovänlig, tyckte de båda. Båda gör dumheter i sina liv. Men de lämnar varandra ifred, och inget mer dramatiskt skulle hända. Hon kom sig aldrig för att berätta om honom. Var ingenting. Ingen av dem var sårade. De drömde aldrig igen.

Första snön föll på hans gamla hus. Det blev alltså vinter och en omställning, och en klocka som fick dras tillbaka. Kallare och ett mer behövligt lugn. Och han hör radion spela glad jazz och hennes konstiga violin som inledning – det var henne han kände tidigare. Han gillade henne fortfarande.

Och han går snart ut och han är vinterklädd och blir bemött av chaufförernas likgiltighet. Och de kör iväg den andre till dagens äventyr. Så bakfull var han.

Om jag någonsin får se dig igen. Att vi vaknar och tittar i kristallkulan, ut över denna gamla stad. Gåta vi löste, ditt hår, och en permanent. Nu har månsken kommit. Satt ner, utan att reagera. Pratade i telefonen med kanske de ord som måste sägas. Länge innan du skulle ringa, tyckte hon. Hon var kort och konstnärlig i rocken som dånade. Hon pratade, och undrade. Och såg hennes bild av den tjeckiska kärleken.

Vårt sällskap vandrade med böcker. Elementet droppade. Det regnade men slog ännu inte mot rutan. Lysande lamporna visade att stormvinden blåste omkull vårt träd. Men ingen lyssnade –hon började gå i terapi.

Jag väcker dig tidigt. När vi tittar ut genom denna stad är det svart. Och lagar kaffe och försöker somna om. Efter att ha druckit två koppar. Men det är förgäves.