...är det inte alltid möjligt att ställa upp en förståelig förklaringsmodell. Barn berättar inte alltid i ett förståeligt klarspråk att det tänker ta sitt liv. Det är inte säkert att barnet självt vet vad som kommer att hända. Eller förstår på egen hand riktigt varför, om barnet tar sitt eget liv.

Det kan handla om yttre omständigheter som olika orsaker till stress, att inte kännas sig ha tillräckligt gott självförtroende, förtroende för andra människor, kränkningar och så vidare.

Ibland är det eller skulle det vara möjligt att förstå hur och varför, men om ett barn tappar förtroende och respekt så kan det mycket väl vara en spriral som sker så gott som helt och hållet inuti barnet som eskalerar, utan att utomståend har någon som helst koll på just hur och varför saker sker.

En förälder eller släkt och vänner, syskon, kamrater eller lärare är inte alltid att skuldbelägga för att ett barn tar sitt liv. Det är svårt för en oinsatt omgivning att vid varje givet tillfälle försöka ha koll eller att se möjliga signaler. Ett barn berättar ofta inte just det som skulle kunna vara det som skulle kunna få ett barn att bromsa upp och inse att livet kanske trots allt inte är det helvete det möjligt föreställer sig att vara.

Många av oss vuxna har själva varit sådana barn som funderat över eller ibland känt att livet inte varit värt att fortsätta leva. Ändå har någonting fått oss att fortsätta leva. Kanske finns det där en sort såväl personlig som mer allmän erfarenhet att hämta information över som skall kunna gå att föra vidare för att få ner antalet självmord bland unga.