Jag har klagat över att jag behöver läsglasögon.

Igår lyssnade jag på en kvinna som är helt blind.

Hon berättade om sitt liv för femtiotalet kaffedrickande åhörare.

Föddes för tidigt tillsammans med sin tvillingbror

som var dubbelt så tung med sina två kilo.

Hennes ögon blev inte färdigutvecklade så hon såg dåligt.

Ingen förstod hennes problem i skolan utan hon betraktades

som bråkig och dum. Hon frågade om det mesta, stötte mot

både möbler och människor och gick alltför nära andra

när hon pratade. Som vuxen förnekade hon sina synproblem.

Hon såg som hon alltid gjort och ville leva som alla andra.

Dans var hennes stora intresse och hon blev duktig,

vannn nio SM-titlar och siktade på den tionde.

Men så försämrades hennes syn alltmer och nu kan hon

bara urskilja ljus och mörker. Trots det genomförde hon

igår en fantastisk dans inför oss häpna och fascinerade

åskådare. Till en underbar, sällsam musik rörde hon sin

vackra kropp i svåra passager med ett flortunt tygstycke

i mångskiftande färger i sina händer. Färgerna, musiken

och dansen vävdes samman till en upplevelse som fick oss

att glömma oss själva och sväva med i en översinnlig värld.

När vi vaknade och våra händer ömmade av applåderna

fick vi se lerskulpturer  av människor som betytt mycket

och stöttat och tröstat under livet. Vackra former som känns

lika bra som de ser ut. Målningar med tjocka färglager som

som också kan kännas med fingertopparna. Alla var vi förundrade

över allt vackert hon kunnat utföra utan syn.

Hemma i huset håller hon och mannen på med renoveringar.

Hon älskade att måla väggar med roller sa hon. När jag undrade

om inte hennes man maskerade dörrlisterna, sa hon att listerna

fick samma färg som väggen. Alltså inget problem.