Inne i den ljusa skogen växte det ormbunkar, tistlar, ekar, bokar och de vackraste buskar med de klaraste färger. Längst in i skogen, inbäddat i allt det gröna, brusade ett vattenfall. Det var så högt att man uppifrån inte kunde nå att se ner och dess vatten var så blått att man nästan fick ont i ögonen av att titta på det.
I vattenfallet bodde virvlarna – och det var tur, därför annars hade vattenfallet inte varit vid liv. Ingen hade kunnat höra dess brus eller skåda dess skönhet.

Men det hade inte alltid sett ut såhär. För många, många år sedan, fanns det inga virvlar i vattenfallet. Då stod det alldeles stilla, vattendropparna hängde där i luften, likt en jättelik väggbrodering och kunde varken röra sig upp eller ner. Aldrig kunde de kasta sig ut för stupet i susande fröjd.
På den här tiden bodde två vuxna systrar i en by i närheten av skogen. Den ena systern, som var ovanligt lång och reslig med ljust hår ner till midjan, hade inga barn. Detta hade däremot hennes syster, som till skillnad från sin syster var liten till växten med vågigt, brunt hår.
De två barnen, en pojke och en flicka, var de busigaste och livligaste barn som någonsin vandrat på denna jord. Därför hette de också Livla och Hetse. Aldrig stod de stilla, de sprang än hit, än dit, busade med allt och alla och jämt hördes deras glada skratt. De sprang ikapp med hundarna, gick på händer och red på den gamla bocken – det gjorde ingenting för de vägde inte så mycket. Den gamla bocken tyckte bara det var roligt att leka med barnen och brukade ta små lustiga skutt till barnens glada förtjusning.
Alla i byn lät dem hållas, för de gjorde ingen fluga förnär. Visst var de livliga, men några snällare barn gick inte att hitta. Det fanns bara en person i byn som retade sig på barnen och det var deras moster.
Hon som inte hade några egna barn och dessutom var allmänt butter till sinnet. Mostern tålde inte att se dessa glada barn och höra deras pigga röster. Varje dag fick byborna höra hur hon klagade.
– Varför har inte min syster bättre ordning på dem? De springer ju överallt. De är bara till besvär. Så skulle minna barn aldrig ha fått bete sig.
Byborna lyssna men brydde sig aldrig om vad hon sade.

En dag när den gamla mostern hade fått nog, lurade hon med sig de båda barnen in i skogen och förde dem till vattenfallet. Hon hade sagt till dem att hon skulle visa dem något mycket vackert och barnen följde med, nyfikna som de var.
Då de nådde upp till stupet tittade Livla sig omkring.
– Var det hit vi skulle?
– Ja, nickade den resliga mostern och gick en bit där ifrån under tiden som barnen talade ivrigt med varandra.
Mostern tittade föraktfullt på dem båda och uttalade förbannelsen:
– Som virvlar är ni, låt ni som virvlar för alltid vara!
Därefter gick hon fram till barnen och innan de hade hunnit tänka, knuffade hon dem ner för stupet, in i vattenfallet.
För en sekund blev det alldeles tyst i den lilla skogen. Inte en fågel sjöng, inte en fisk rörde en fena, ingen myra kom sig för att samla på sig ett granbarr och vattenfallet var mer stilla en någonsin.
Men plötsligt, som i ett blixtnedslag, satte vattenfallet igång att brusa. Vattnet kastade sig över stupet i lekande fröjd och dansade de livligaste menuetter i takt med fåglarnas sång och vindens vinande.
De båda barnen hade förvandlats till virvlar i vattenfallet och var dömda att stanna där i all evighet och ge liv åt vattnet.
Den gamla mostern blev förskräckt över den plötsligt förändringen och skyndade hem till byn igen. Snart började byborna leta efter barnen, men mostern förklarade att hon inte alls hade sett dem.
Modern och fadern grät, hundarna tvingades att springa ikapp med varandra och bocken letade efter sina glada lekkamrater.
Det hade blivit stillhet i den lilla byn och mostern som trodde att hon skulle må bättre när barnen försvunnit, upptäckte att hon nu hade börjat känna något obehagligt inom sig - skuldkänslor. Ingen hade heller tid att prata med henne, alla var upptagna med att leta efter barnen eller bara sörja deras försvinnande.

Åren gick, alla åldrades, men virvlarna i vattnet var lika livliga och unga som den dagen de föddes. Bocken blev halt och skumögd, modern kutryggig, mostern lomhörd, fadern fick gråa hår och snart levde inte många som kunde komma ihåg barnen.
När fadern inte längre var i livet, fick modern försörja sig på att sälja mattor som hon själv vävde vid sin vävstol och fick sedan gå långa vägar för att få dem sålda. För att orka ta sina tunga steg, tog hon stöd av en gammal käpp.
När hon gick längs vägkanten, bestämde hon sig för att ta en genväg genom skogen för att komma fram till byn. Snart nådde hon fram till det vackra vattenfallet, tog en skopa vatten för att dricka och satte sig sedan ner på en sten.
Med ens kände hon att det var något speciellt med denna plats, men hon kunde inte förstå vad. Detta var något mer än ett vattenfall.
Plötsligt kom hon att tänka på sina båda barn, som skulle ha varit vuxna vid det här laget. En gammal rynkig hand höjdes och torkade bort en våt tår från hennes kind.
Det var här de var. Hur hon visste detta kunde hon inte förstå, men trots det var hon lika säker på sin sak. Det var här de hade varit i alla år, lekande i det brusande vattnet.
Med tårade ögon tittade hon på vattenfallet och sade stilla:
– Kom tillbaka, mina barn. Jag saknar er.
Då ingenting hände kände hon en stor klump i bröstet och med sänkt huvud reste hon sig upp och fortsatte hemåt. Knappt hade hon hunnit ut ur skogen, förrän vattnet slutade sin dans och än en gång tystnade alla djuren i skogen.
Stunden därpå stod pojken och fickan barfota vid sjökanten, båda med livliga ögon och rufsigt, yvigt hår. Livla och Hetse hade blivit människor igen.
Det kände sig som man gör när man har vaknat efter en lång dröm. De kom inte ihåg någonting och viste inte hur de hade hamnat där. Det enda de hade svaga minnen av var en snäll kvinna som brukade hålla dem tryggt i sin famn.
Livliga som de var började de snart gå och tog sig allt närmare deras gamla by. Sista biten till byn bestämde dem att de skulle springa ikapp.
Då byborna fick se dem stannade de av förvåning men det var bara de äldsta som kände igen dem. De kunde inte tro sina ögon, men nog var det Livla och Hetse som kom springande med blossande kinder och vinden vinande genom de mörka kalufserna.
Fort kallade de på modern och när den gamla damen fick se sina barn, strömmade tårarna från ett par matta ögon och än en gång kunde hon hålla dem i sin famn.
– Mina barn, snyftade hon och kramade dem ömt. Som jag har saknat er!
– Mamma! snyftade även barnen för vid åsynen av sin moder hade de genast känt igen henne.
Alla var glada över att barnen var tillbaka och de frågade Livla och Hetse var de hade varit, men det kunde de omöjligt svara på. Istället fick deras moder berätta hur det hade varit för länge sedan.
– Minns ni bocken som ni red på och hundarna som ni sprang ikapp med? Kommer ni ihåg att ni ofta gick på händer och klättrade i träd?
Nu kom barnen ihåg och tårar rann från ögonen vid alla minnen. De frågade efter sin fader och sin moster och fick veta att ingen av dem längre var vid livet.
Alla var så lyckliga över att återse varandra, men ingen kunde svara på var de hade varit i alla dessa år.
En dag, vid frukostbordet, avslöjade modern sina tankar.
– Jag tror ni har varit fångade i vattenfallet…
Virvla och Hetse skrattade åt tanken och fyllde sina mjölkglas.
– Nej, det kan ju inte vara möjligt!

Livet återtog sin vanliga form, barnen fortsatte leka med djuren och de följde sin moder längs med vägarna. I början kändes det bra och de var glada att allt var som vanligt igen, men snart började de tycka att det var något som saknades.
– Jag vet inte vad det är, sa Hetse till Livla, men det är något som känns så konstigt. Det är så tomt.
Livla höll med honom.
– Ja, det låter underligt, men ibland får jag sådan lust att bara susa bland trädkronorna.
Hetse log när han förstod att hon kände samma sak.
– Ja, bara kasta mig ut och fara! Jag tänker på det mamma sa. Tänk om hon har rätt. Tänk om vi är födda till att vara virvlar i vattenfallet.
– Jag vet inte…, svarade Livla. Men jag längtar dit.
Livet i människokropparna blev för begränsat för de båda virvlarna och för sin gråtande men förstående moder förklarade de att de tänkte återvända till vattenfallet.
– Det visste jag hela tiden. Det är där ni hör hemma, svarade hon och gav dem en sista kram.
De tog avsked av varandra och med vindens hastighet tog barnen sig tillbaka till vattenfallet där de ställde sig längst upp vid stupet. Beslutsamt, med förväntan brinnande i blicken, fattade de varandras händer och tittade på varandra. Så tog de ett hopp och dök ner i vattnet för att ännu en gång påbörja sin virvlande dans.