HON SYNTES INTE BARA MED HUNDEN, glass runt hennes mun, hennes kära orkester. Och hon var ledaren för den orkestern fast hon nu hade tappat kontroll över sitt liv, men bestämde. Som en pinne stel. Nära telepati. Det var dagen när ingenting hände och hon vann, och hon var själv inräknad. Hon var den viktigaste personen. Det skulle inte sluta förrän hon sade så med fnurran framme, tydlig på tröjan. Ingen mer konflikt känns igen, allt hon behöver är kärlek, att hon också hade bjudit in oss att delta.

Vädret togs in i den jublande hallen. För henne stannade bilarna och i dem satt personer med sin bästa uppvaktning. Men hon ställde sig frågan, vad är det i så fall som har förändrats? Fanns de här halvtomma lägenheterna? Utan att blinka ger hon sig iväg och hittar sitt hyreshus men går förbi. Så det har inte hänt än men Kristin som har varit på Café Miraval och drömt, möter Anna på den vägen.

Alla knackade på dörren och till slut öppnade vi (i sådan där badrock under stjärnorna). Där fanns gott öl, där låg mynt och vår osynliga hand. Jag såg två sängar med tredelade madrasser. Plats för sex personer. Golvet hade skurats och rummet städats morfinliknande. Och den medeltida staden i utsikt. Ölen var mörk lager och söt precis som de själva. Och senare på kvällen försvinner febern när vilan är ditt enda botemedel.

Hon hade för många spöklika ideer förstår du, hon var redan från början utan logik. Och blemmor som måste utsöndra var, skillnaden var att våra liv förändrades, och speglade lätt vad som pågick i deras inre.

Meditationskursen var över men de var sminkade och utmanande klädda och gick hem och skrattade åt det de hade sett. Det lockade ändå att vara utan dem, utan allting.