Det var sommar och det var sill i luften. Som alltid. Och jag älskade den doften. Den var hemma och välbekant. Bara ett par minuter från mitt hus så låg hamnen med alla sina fiskebåtar. Gick jag ner till hamnen så kände jag doften ännu mer intensivt än hemma. Karlarna på båtarna drog i nät och lyfte sillådor. Små lastbilar väntade här och där på att få komma och få sin beskärda del av fångsten.

I huset där jag bodde fanns jag, mor och far. Gården var mitt revir där jag styrde och lekte så länge jag kunde. Grusgångarna, rabattarna och murarna var landskap som kunde bli allt jag fantiserade om. En djungel med indianer, ett slagfält för plastsodlater eller en främmande planet att landa en plastraket på.

Men det var en ensam plats, jag lekte till det skymde för kvällen och det blev kallare. När det blev mörkt kom jag tillbaka till verkligheten. Då såg jag gården som den var. En muromgärdad plats med väldigt liten fantasi hos ägaren. Ägaren var min far, helt och hållet min far. Min mor brydde sig inte om gården. Hennes revir var inne - i det kalla, mörka murhuset.

När jag så var färdig med min lek så blev jag ofta vilsen och förvirrad. Det var inte verklighetens gård jag ville vara på. Jag skulle vara kvar i sagans värld, där tingen var så mycket mer värda för ett barns hjärta.

Den här sommaren däremot var annorlunda. Jag skulle fylla femton och lekens tid i djungel och slagfält hade tonat bort. Korta stunder kunde jag fortfarande försvinna in i någon dagdröm, men jag kom snabbt tillbaka till verkligheten. Gården var nu inte mer än en gård full av ofullständiga projekt. Där var en mur som min far börjat mura, men som aldrig blev riktigt klar. Den stod som skilje till grannens gård - till en början rak och fast, men alltmer sned och villrådig i sin riktning. Slutet liknade en nyligen utgrävd mur på Pompeji.

I andra ändan fanns en oljecistern som far tänkt koppla in istället för den gamla som han rev ut. Men av någon anledning så blev det aldrig klart, och när jag frågat om det så blev svaret ett vresigt muttrande om att far minsann hade för mycket att göra. Och det hade han, Jag visste ingen annans far som jobbade så mycket. Förutom sitt heltidsjobb på vardagarna så skaffade han det ena extraknäcket efter det andra. Helg efter helg satt han med pappersarbete och ordnade andra människors bokföring. Snygga och prydliga kolumner med siffror och små hänvisningar var fars specialitet.

Uthuset i andra ändan av gården innehåll projekt av alla de slag. Som tex den kaffebryggare han försökt tillverka av gamla delar. Eller den gamla förkrigscykeln som han hittat och sedan plockat isär. Delarna låg sedan länge spridda på ett bord. Jag hade ibland försökt fråga litet försiktigt om jag skulle få lov att hjälpa till, men det var utan framgång. Han ansåg mig som tekniskt efterbliven och att jag var en drömmare som inte skulle bli något vettigt.

Men den här sommaren var det annorlunda. Far hade nämligen fått sitt största projekt någonsin. Gatukontoret skulle gräva upp gatan utanför vår gård för att lägga nya  vatten- och avloppsrör. Nu krävdes att alla skulle ansluta sina hus på gårdarna till de nya rören. Far sken upp och vaggade på sin skor av förtjusning över det stora projektet. Från huset tvärs över gården skulle det grävas ett dike från huset som från en halvmeter ner till som djupast 1,5 meter skulle gå ut till gatan. Ett hål i muren skulle behöva tas upp och sedan rör läggas ut till diket i gatan.

Och sedan hände katastrofen. En fruktansvärd katastrof för far som han nästan inte kom över. Far hade suttit en hel dag med sina papper och ritat sina prydliga kolumner med siffror. När det sista papperet var klart så gick han ut på gården, sträckte på sig och bockade sig ner för att plocka upp en sten som hamnat på trappan. Med ens så stelnade han till och tog sig åt ryggen. Far grimaserade och ögonen mörknade. Ett högt "jävlars helvete" undslapp honom hörbart.

Far gick in med en lutande hasande gång. Han satte sig snett lutande på en stol i köket. Där blev han sittande en lång stund och försökte massera ryggen. Mor som just då höll på med bullbak frågade vad som fattades honom. Med vresig röst svarade han att det var ryggen som gjorde ont. När mor frågade om hon skulle knåda litet så skakde han på huvuet och tittade bort. Och det var inte första gången. Far hade allt som oftast ryggont, och både mor och jag gjorde bäst i att inte störa honom när han låg på soffan och stönade.

Hela den dagen låg han kvar på soffan och tittade mörkt på oss när vi gick förbi. Han tänkte nog på dagen efter när han skulle börja grävjobbet. För diket måste grävas för hand. In på vår gård kom ingen maskin. Och nu låg han där med ryggont. När jag iakttog honom i smyg så såg jag hur läpparna rörde sig och ett ohörbart muttrande pågick inom honom.

När kvällen kom asade han sig upp ur sängen och gick stelt och med grimaserande ansikte till telefonen. Han ringde ett par samtal och jag hörde honom med låg röst berätta om situationen för de han pratade med. Av enstaka faser förstod jag att han frågade om hjälp med grävningen och det måste ha tagit emot att fråga. För varje samtal mörknade blicken mer och mer. Ingen av de han frågade verkade intresserad att räcka sin hand till hjälp. Till slut stod far och bara tittade ut genom fönstret.

Jag satt i soffan i vardagsrummet och sneglade på honom. Jag visste att detta var stunden som skulle kunna förändra allt mellan oss. Jag andades djupt ett par gånger och formulerade en mening i mitt inre. Jag reste mig försiktigt och gick några steg mot honom. Han hörde mig inte komma utan såg med neddragna mungipor ut genom fönstret hela tiden. Jag ställde mig en bit bakom honom och rörde försiktigt vid hans arm. Far ryckte till och vände sig hastigt om, så hastigt att ryggen smärtade och han grimaserade illa. När han såg att det var jag så frågade han vresigt vad jag ville.

Med blicken på hans axel så frågade jag om jag skulle hjälpa till med dikesgrävningen. Jag visste att det handlade om att gräva och det trodde jag nog att jag skulle klara av. Tyst hörde far på mig, dröjde sedan en stund att svara. Hans svar uttryckte tveksamhet, det var ett jobb för en vuxen karl, och definitivt någon som var mer fysisk än jag. Jag tog mod till mig och argumenterade för första gången emot far. Jag menade mig vara tillräckligt stor och tillräcklgt fysisk för arbetet, och även om det skulle ta längre tid för mig så skulle jag nog klara det. Far var överraskad över min argumentation och tystnade efter en stund.

Så, till slut efter att far återigen tittat ut genom fönstret, så nickade han motvilligt och sa att vi skulle försöka så. Jag skulle gräva och han skulle instruera. Jag log inombords och kände mig för första gången som jag kom på fars radarskärm över människor som betydde något. För i fars ögon var människor som arbetade och slet fysiskt de enda som var betydelsefulla.

När jag gick till sängs den kvällen fanns det en ny känsla inombords. En känsla som bara kunde definieras som glad och lycklig. Men lycklig visste jag inte riktig vad det var. Det var ett ord som jag använde ibland, men inte kunde komma ihåg att jag varit .. lycklig. När jag låg i sängen och tittade rakt upp i mörkret så såg jag ögonens ljuspunkter på näthinnan flyta runt. Jag följde dem med blicken och så småningom flöt jag bort i nattens drömvärld - där jag satt på min gård och skapade mina fantasilandskap.

Jag slog upp mina ögon som om jag inte sovit en blund, men jag såg på ljuset från fönstret att det var morgon. Från mitt rum på andra våningen hördes inget ljud från huset, vilket var ovanligt. Mor brukade få kastruller och trappsteg i trappan att alltid hörs, för det var hennes specialitet. Att alltid vara igång med något och se upptagen ut, för då var far nöjd.

Medan jag drog på mig kläderna gick jag nerför trappan, böjde mitt huvud automatiskt så jag inte slog huvudet i trappan. Mor satt i köket tillsammans med far vid köksbordet. Frukosten var dukad, och till och med en duk på bordet. Båda tittade bort på mig. Jag la märke till att far inte satt i sin vanliga stol utan på en hög pall, lutande sig på ena armen snett mot bordet. Jag stannade upp av ren förvåning. Att mor och far satt vid ett dukat bord tillsammans (vid frukost!) var lika ovanligt som när en komet syntes på himlen. En känsla av att något nytt var i antågande växte fram inom mig.

Mor log sitt morsleende, far tittade allvarligt mot mig. Kom och sätt dig, sa han, vi måsta äta frukost snabbt. Om en halvtimme ska jag .. han hejdade sig och svalde hårt .. du börja gräva. Då insåg jag med en glasklar tydlighet att hela vår familjs nya balans stod och föll med om jag skulle klara av grävarbetet.

Fil och flingor, mjölk i ett glas och en ostmacka fick bli min frukost. Mor och far åt under tystnad först, och vid varje rörelse gjorde far en grimas. Mor kommenterade till slut vädret och hoppades det skulle bli uppehåll. Jag nickade instämmande och fick ur mig något om att det nog stod så i tidningen.

Efter frukosten bar jag  min tallrik och glas till diskbänken. Snabbt bort till badrummet för att borsta tänderna (jag hade redan åtskilliga lagningar i tänderna). Tillbaka i köket hade far redan gått ut på gården. Jag skyndade mig ut efter honom.

Ute på gården stod far snett lutad mot bänken nedanför köksfönstret. Han gjorde en grimas. När jag närmade mig tittade han mot mig och sade med  låg stämma att jag skulle komma och ställa mig bredvid honom. Jag kände mig med ens osäker och flera år yngre, en liten pojke som inte riktigt visste vad som förväntades av honom. Framme hos far så pekade han mot den andra dörren ut från huset. Och sedan började han berätta.

Strax utanför dörren skulle jag börja gräva. Framför trappstenen av granit skulle jag börja ta bort alla plattor med cirka en meters bredd. Här skulle jag börja gräva med till en början en halvmeters djup. Cirka 5 meter rakt fram till gräsmattan. Vid gräsmattan skulle jag svänga 90 grader vänster och fortsätta framåt mot muren åt gatan. Gradvis skulle jag öka djupet tills när jag kom fram till muren det var 1,5 meter. Ungefär. Så sa far ungefär. Och det visste jag vad det betydde. Det betydde att far inte var helt säker på hur djupt det behövde vara. Och det betydde att det säkert skulle behövas mer.

När far pratat färdigt så frågade jag honom försiktigt om jag skulle gräva litet djupare än han sagt. Han tittade på mig som jag sagt något dumt. Han fräste till och sa att hade han sagt 1,5 så var det 1,5. Och då visste jag att det inte var lönt att diskutera mera.

I uthuset gick jag in för att hämta ett spett och en spade. Spettet visste jag skulle behövas till stenarna, det hade jag sett far använda när han lyfte tunga stenar. Far bara tittade efter mig utan att säga något. Hans blickar kände jag brände i ryggen. Jag ansträngde mig att inte vara för ivrig i rörelserna, utan att lugnt och metodiskt plocka fram sakerna. Tillbaka vid stentrappan med verktygen blev jag med ens osäker. Var skulle jag börja? Jag sneglade mot far, men han sa inget. Jag frågade med låg röst far var jag skulle börja. Han pekade tyst mot stenen närmast stentrappan.

Jag satte spettet i kanten mellan stenen och trappan och bände till med stor kraft. Spettet ville inte riktigt gå under utan jag fick trycka till en gång till. Och med ens så gled den under utan förvarning sprätte stenen till och lyftes upp. Jag hade sådan kraft att jag inte var beredd på stenens rörelse, och det gjorde att jag följde efter spettet och stöp framlänges mot trappan. Jag tog precis mot mig med ena armen och undvek med en hårsmån att slå huvudet i trappan.

Bakom mig hörde jag far sucka tungt och vända sig om och gå iväg. Jag kände med ens min ångestvibrator sätta igång. Jag visste att han gett upp tanken på att jag skulle klara av det. Och att han gått sin väg berodde nog på att han inte orkade skälla på mig.

Jag reste mig och lyfte den nu frigjorda stenen åt sidan. Den var tung och jag kände hur min rygg ansträngdes. Sedan fortsatte jag på samma sätt att lyfta sten efter sten i en bred gång fram till gräsmattan. När hela gången var frigjord så hämtade jag spaden och satte den i sandjorden framför trappan. Med stadiga lugna tag grävde jag allt djupare och lade varje spade med jord vid sidan av rännan. Mina händer började nu bli röda i tumvecket och jag kände hur irriterad jag blev på mig själv för att jag glömt arbetsvantarna. Mina "frökenhänder" skulle snart bli fulla av blåsor och jag skulle inte kunna gräva längre. Jag lade ifrån mig spaden och givk in i uthuset där alla fars verktyg och ofärdiga små projekt fanns. På hyllan längts in hittade jag under en bräda ett par slitna arbetshandskar. Jag drog på mig dem och gick tillbaka till spaden och fortsatte gräva.

Jag fortsatte så att gräva ytterligare en timme och såg att jag hade kommit halvvägs till gräsmattan. Jag började bli törstig och gick in i köket för att hämta vatten. Medan jag stod i köket och drack så såg jag i rummet bredvid att far låg på soffan och läste en bok. Han verkade inte höra eller bry sig om mig, så jag ghick ut igenom och fortsatte gräva.

Medan jag grävde så vandrade tankarna runt i huvudet på mig. Ibland kom glimtar av drömmar till mig, att far såg uppskattande på mig och höll mig om axlarna. Bad mig att hjälpa honom med olika saker. Och medan jag drömde så fortsatte jag gräva. Så plötsligt hörde jag fars röst från köksdörren. Med vresig röst så ropade han mitt namn. Kom hit, nästan skrek han  Kan du inte gräva ordentligt, for det från honom. Jag vände mig hstigt om och såg honom snett lutad i dörröppningen. Jag såg att han pekade på den ränna jag grävt hittills.

Han tittade bistert på mig och skakade på huvudet. Jag sa ju åt dig att gräva med lutning, djupare och djupare. Jag tittade på ränna opch insåg att jag grävt lika djupt hela vägen. Och då insåg jag att  jag släppt min koncentration och flugit iväg i drömmar och inte sett vad som hänt. Jag gick med böjt huvud tillbaka och började med snabba tag att gräva i rännan igen. Far vände sig om och gick in i köket igen.

Så fortsatte jag gräva, timme efter timme. Jag tittade noga efter var jag grävde, hur djupt och med vilken lutning. Ibland sneglade jag bakåt mot köksdörren. Den stod öppen, men ingen far i sikte. Varje gång drog jag en liten lättnadens suck. Men jag kom också att tänka på att inifrån vardagsrumsfönstret kunde han fortfarande hålla uppsikt över mig.

Så kom den stunden då jag nådde fram till muren. Min rygg värkte nu. Trots handskar så hade jag fått blåsor i tumgreppet. Utan att jag märkt det hade det börjat skymma. Solen var på väg ner bakom huset och skuggorna sträckte sig långa. Jag stannade upp och tittade bakåt. En lagom bred ränna sträckte sig från muren, vek av i en prydlig sväng mot huset där gräsmattan slutade och fortsatte genom den stensatta gången till huset. I mina ögon ett bra grävt dike med jämna kanter och ett  allmer djup.

Jag gick bakåt i rännan och gick upp på gräsmattan längre bort. Borstade av byxorna från grus och smuts. Med ett bestämt tag så drev jag ner spaden i jorden, och gick bort till köksdörren. Där ställde jag mig i öppningen och ropade med fast röst på far. Först hörde jag inget, men så knarrade det till från soffan och far kom ut i köket. Jag såg på honom, pekade utåt gården och förklarade att jag var färdig med grävningen.

Far grimaserade när han gick ut. Med långsamma steg gick han fram och tillbaka längs rännan, inspekterade varje del av den. Jag såg att han nickade litet för sig själv. I mitt bröst växte en klump av försiktig glädje. Kanske kanske var det precis så som far ville ha det. Kanske skulle jag äntligen få hans dunk i ryggen och ett grymtande - bra gjort!

När far vände tillbaka till mig så såg jag blandade känslor i honom fara över ansiktet, både gillande och irritation samtidigt. När han komn fram till mig så tittade han på mig och var först tyst. Sedan började han prata. I mitt upprymda tillstånd gick hans ord först förbi mig för att till slut fördröjt sjunka in i mig.  Far började med att gillande tacka mig för att ha grävt färdigt. Det var visserligen inte fullt så djupt som han ville, men nu när det mesta var gjort skulle det sista kunna göras av honom själv, för nu var hans rygg bättre.

Han räckte mig handen och tryckte med ett fast handslag och tackade mig igen. Sedan vände han sig om och gick ut till spaden som han tog i ett fast grepp.

Jag kände för första gången en glädje som strömmade genom mig. Och i mitt sinne hade en ny känsla slagit rot, en känsla av tillhörighet och uppskattning. 

---

Jag vaknade sakta. Jag hade tappat täcket  på golvet och jag frös där jag låg uppkrupen mot väggen. Täcket tog jag till mig och drog det tätt runt överkroppen. Benen lät jag vara utanför. Jag var fortfarande kvar i drömmen jag vaknat från.

Så hörde jag från undervåningen det högljudda ljudet av fars röst. Min mors lägre milda röst svarade honom. Far var helt klart arg över något. Jag gick upp och drog snabbt på mig mina kläder från stolen bredvid sängen.

När jag kom ner i köket satt så min far och mor vid bordet. Far var nu tyst och läste morgontidningen, mor tittade ut genom köksfönstret. Jag satte mig på min plats och var sedan tyst. Jag tittade ut genom fönstret och såg den soldränkta trädgården med risiga blommor och en gräsmatta i behov av att klippas.

Utan att lyfta blicken från tidningen sa min far det första  han yttrade till mig den. Med irriterad strämma undrade han om jag skulle kunna tänka mig att försöka klippa gräset - så att jag gjorde någon nytta.

Jag suckade tungt och i mitt bröst landade den skadeskjutna kråkan på nytt. Jag mindes fortfarande drömmen som jag vaknat från, men den bleknade allt snabbare.