Ska jag stå på min egen sida  

med endast mig själv och tankarna

viskande "Du är inte en del av allt detta",


eller ska jag halka ut

på osäkerhetens oändliga lervälling 

nersmutsad i min egen self pity

och inse att jag lurat mig själv

hela livet?


Den behövdes och behövs ibland även nu

den där rösten som säger "Stå på dig

och vägra betrakta dig själv som avskräde!

Du står så oerhört mycket högre 

än likriktarsjälarna

som ängsligt jagar tillhörighet utan mening, 

och som letar kvitto på att befinna sig på insidan."


Utsidan är ett rike jag snart kartlagt

med fast bostad för mina konstiga tankar  

med min näsa som bara vill stanna upp

och lukta på mina fingrar

för att de har doften av jordgubbar.