Jag minns alla de små egenheterna hon

hade, då jag med nyfikna blå barnaögon

betraktade henne från topp till tå, sådär

som alla barn gör utan betänkligheter.

Löständerna var ett stort mysterium,

för nog trodde jag, tänderna var till för

att användas när man skulle äta och tugga,

men icke, inte min mormors tandrader!

Dem plockade hon diskret ut när det

var matdags eller kafferep, lade dem i

en servett eller ett glas vatten.

Sockerskorpor och vetelängd till kaffet,

gick förvånansvärt bra för mormor

att tugga utan tänder, även om det såg

både roligt och lite ansträngande ut.

Skorpan doppade hon tills den blev mjuk,

precis som jag har gjort i alla mina dagar.

Märkligt att det beteendet är genetiskt.

Hon hade alltid nära till skratt min mormor.

När hon satt i sin gungstol, tandlöst smuttande

på lite likör, som var medikament för hjärtat,

skrattade hon så högt och hjärtligt att hela

kroppen gungade i otakt med gungstolen.

Håret var grånat, långt, flätat och uppsatt

i en knut, därpå en sjalett knuten ovanpå.

Hennes ögon var gröna och alltid väna,

det fanns aldrig något beklagande eller

sorgset i hennes blick,

och alla hyss vi barnbarn gjorde, möttes

alltid av hennes härliga skratt och leende.

Mormor kunde nog inte bli arg eller ilsken.

Hon tittade på oss barn och tog våra händer

och mumlade en välsignelse, sen släppte

hon iväg oss till lekarna igen.

Hon var sådär lagom tjock och rund som

en snäll mormor ska vara.

Hon tyckte inte om elektriska apparater,

även om hon var tacksam när hon fick dem,

som gåva. Men så fort vi hade farit hemåt,

så gömde hon de elektriska apparaterna

i den övergivna ladugården under några

gamla trasmattor. Vi barn tyckte det var

rena skattjakten att leta i hennes gömmor.

Tänk att hon levde nästan hela sitt liv,

från 16 års ålder till en bit över 85 år, i

samma lilla stuga. Hon var aldrig rädd.

Där fanns både björnar och andra vilda

djur i hennes omgivning, som bestod av

oändlig skog och oändligt fågelkvitter.

De sista 30 åren levde hon där ensam,

med en enorm tacksamhet över allt,

som Vår skapare hade förunnat henne.

Hon var så gullig lilla mormor, och allra

gulligast var hon, när hon log, utan sina

löständer!