en sällsynt fin fågel

spred ut sina vingar

och flög hastigt iväg,

bort från denna jord

ty, ingen visste var

ej heller varför

han lämnade oss,

utan att viska ett ord

till himlen bortom

han fann sig till ro,

tomt är nu rummet

som förr var hans bo

jag står vid stenen

med rosor och ljus,

stilla är stunden,

bara vindarnas sus

i min tanke, varför,

i tysthetens nu

blev aldrig fågeln,

sina blott tjugosju?