Minns du den där natten.
Då träsket vilade spegelblankt,
under månen.

Den första,
den enda,
människan av kött och blod.
Lämnade sina lungor,
och jag sydde oss ett par vingar av dom.

Resan till Paris.
Plåttakens ögon,
stadens nattljus.


Resan gick väldigt fort.

Som om vi förflyttat oss i tiden.
Snarare transformerade oss i tiden.

Jag bad inte om att någon skulle följa med oss.

Jag bad inte om att vi skulle följas åt in i döden.

Väggar fläckade av blod, sperma och ren pur skit.



Jag bad honom inte att hänga sig i hundens läderkoppel.



Jag krävde ingenting.

Jag vet bara att vi alla lever och dör i symbios,
med döden.